2017 – året för Alliansens pånyttfödelse?

Vi skriver nu 2017. God Nytt År!

Det år som nu är i sin linda kommer, som jag ser det, bli ett mycket betydelsefullt år i den svenska politiken. Året utgör uppmarsch för valrörelsen och valet den 9 september 2018. Om Alliansen ska komma i slagläge och kunna utmana Socialdemokraterna och Miljöpartiet om regeringsmakten, måste den manövrera sig till avsevärt bättre positioner än vad som nu är fallet. Därför menar jag att Alliansen till hösten detta år måste ta sig samman och prestera samt fullfölja ett samordnat, borgerligt budgetförslag i Sveriges riksdag.

Läget i opinionen är avsevärt sämre än det borde vara. Detta trots att vi är i mitten av mandatperioden, då oppositionen traditionellt sett brukar ha en starkare ställning i opinionen. Och detta trots att vi har en minst sagt lågpresterande regering som för en destruktiv och påfrestande politik. Men ändå lyckas inte de borgerliga partierna skrapa ihop mer än 39,3 % av partisympatierna (enligt Dagens Samhälles poll of polls, dvs ett vägt genomsnitt av flera olika opinionsmätningar). Det innebär att det i princip är jämnt skägg mellan de traditionella blocken, alltså M-L-C-KD respektive S-V-MP. Det innebär också att den samlade borgerligheten sammantaget står på samma nivå som den gjorde vid det förlorade valet 2014. Dessutom skulle Kristdemokraterna inte klara riksdagens fyraprocentsspärr, utan sannolikt få lämna parlamentet om det vore val idag. Detta duger inte.

Det är tre partier som kan slå sig för bröstet för att ha vunnit väljarsympatier sedan 2014 års val; SD, V och C. Två av dessa, V och SD, kan utropa sig som de stora vinnarna av den dystra Decemberöverenskommelsen från den 27 december 2014.  Även om denna överenskommelse formellt upphävdes under hösten 2015, präglar dess anda i högsta grad alltjämt rikspolitiken. Således avstår de borgerliga partierna från att utmana regeringen Löfvén, som i sin tur förutsätts luta sig mot Vänsterpartiet i den ekonomiska politiken. Så påtvingas det svenska folket en hårdför vänsterpolitik, som det faktiskt saknas stöd för riksdagen. Och den besynnerliga konstruktionen göder alltså uppenbarligen ytterlighetspartierna i riksdagen. När den borgerliga oppositionen på detta sätt marginaliserar sig själv, riskerar den också att bidra till att politiken på sikt polariseras och radikaliseras. Det är olyckligt och det är oklokt.

Det räckte inte att riva pappret som DÖ en gång skrevs på. Det gäller också att fånga in den DÖ-inspirerade ande, som alltjämt svävar över svensk politik, och en gång för alla stänga in den i flaskan. Den “politikutvecklingsfas” som de borgerliga partierna var för sig har uppehållit sig i sedan valet måste därför under det nya året övergå till att med förenade krafter och beslutsamhet formera en ny, regeringsduglig politik som ska landa ned i en gemensam budgetmotion i riksdagen. De borgerliga partierna behöver öka sin relevans. Alliansen behöver mer aktivt, mer modigt och mer målmedvetet söka påverka politiken i den riktning som alla dess väljare förväntar sig och längtar efter.

Därmed skulle borgerligheten sätta en efterlängtad press på regeringschefen Stefan Löfvén och tvinga honom till förhandlingar om politikens innehåll för att kunna lotsa sin budget genom riksdagen. Detta skulle sätta stopp för huvudlöst tvära vänstergirar i politiken. Och om statsministern inte skulle visa sig förmögen att klara av detta, skulle han sannolikt förlora budgetomröstningen i parlamentet, så som skedde hösten 2014.

Det finns dock, som jag ser det, en nöt som Alliansen behöver knäcka innan detta låter sig göras. Den nöten stavas migrationspolitiken och de skilda uppfattningar som i nuläget råder mellan å ena sidan M, L och KD och å andra sidan C. Där de förra manar till restriktivitet för att ge landet en möjlighet att hantera de omfattande samhällspåfrestningar som flyktingkrisen fört med sig, agiterar alltjämt C för en öppenhet, som i alla fall för mig ter sig svårbegriplig och inte särdeles realistisk. Självfallet måste en konstellation, för att med trovärdighet kunna göra anspråk på regeringsmakten, ha en gemensam och fungerande idé för hur den ska hantera en av vår tids allra största politiska utmaningar.

Men jag hyser förhoppningar om Centerpartiet och jag tänker gott om Alliansen.  Jag är övertygad om att partierna kan hitta lösningar och överenskommelser även i denna fråga, på samma sätt som man tidigare knäckt mycket svårare och hårdare nötter. Således hoppas jag på 2017 som året för Alliansens pånyttfödelse. God fortsättning, önskar jag alla borgerliga anhängare!