Alliansen tappar ansiktet

Idag meddelade C och L att partierna inte längre avser fullfölja misstroendeförklaringen mot försvarsministern. Inte Alliansen. Hur påverkar återkommande soloåkningar trovärdigheten för borgerligheten som ett samlat regeringsalternativ? Knappast i önskvärd riktning.

Redan efter statsministerns presskonferens i somras gick beslutsamhetens friska hy i eftertänksamhetens blekhet över. Därmed kom dagens besked inte som någon fullkomlig överraskning.

I grunden är händelsen på Transportstyrelsen och haveriet i regeringen så omfattande att det hade varit fullt rimligt att rikta misstroendet mot regeringschefen. Men eftersom halva borgerligheten undviker regeringsansvaret, lät detta sig inte göras. Regeringen Löfvén, vars politik på goda grunder ifrågasätts och kritiseras Alliansen, betraktas märkligt nog samtidigt av halva borgerligheten som en förutsättning för ”politisk stabilitet”. Löfvén har därför av L och C fått frikort.

Istället riktades misstroendet mot underhuggande statsråd. En överenskommelse. En sådan bär man och vårdar tillsammans. Inte bryter ensidigt. Jag har inte uppfattat att läget förändrat sig och att något nytt tillkommit som skulle förändra förtroendet för försvarsministern.

Alliansens tappade ansikte får sökas någonstans i tåhöjd. Det är allvarligt och sorgligt.

Nu behöver de borgerliga partierna samla ihop sig och möta kritiska situationer med förtänksamhet och beslutsamhet. Samt gemensamt och samordnat.