Åttonde varvet

Igår lördag sprang jag det drygt 21 km långa Göteborgsvarvet. För mig var det åttonde gången och jag landade in på 02:02:29. Lite förargligt att inte komma under de två timmarna, vilket jag länge hade förhoppning om att göra. Men de sista kilometrarna var benen slut. Det fanns ingen energi kvar för att öka tempot och knappt ens att hålla i det jag trots allt hade. Det är plågsamt att känna hur krafterna är slut och musklerna värker. Samtidigt är det en häftig känsla att tvinga sig att övervinna sin trötthet och pressa sig vidare mot målet.

Häftigt är också formatet på denna löpartävling som numera räknar hissnande 60 000 anmälda. Det är alltså en folkmassa större än invånarantalet i Skövde kommun som pressar sig över Hisingen och genom centrala Göteborg under några timmars tid. Det är mäktigt, men det får också mindre önskvärda effekter. Det är inte helt enkelt att med spårvagnar och bussar slussa denna enorma mängd människor till och framförallt från Slottsskogen. Det blir trängsel och lång väntan. Lite nostalgiskt tänker jag på 90-talet, när jag sprang mina första varv. Då lastade vi en buss med glada löpare från Linköpings garnison och styrde mot Göteborg. Bussen parkerade vi behändigt på en av grusplanerna intill starten. Numera måste medhavda fordon parkeras nere i Valhalla-området, läste jag.

Men en kul och sporrande löparfest är det likväl! Det är en njutning att springa fram bland alla hejande människor och att låta sig lyftas av alla uppryckande orkestrar och musikinslag. Jag gillar Göteborgsvarvet och ger mig en ny chans att lyckas smita under de två timmarna nästa år. Jag har redan anmält mig för mitt nionde varv. Och däremellan har ska jag till hösten springa Stockholms halvmaraton, som blir en ny upplevelse för mig.