Det är dags för en borgerlig regering

Som förste riksdagsersättare följer jag Riksmötets öppnande och de politiska förvecklingarna på behörigt avstånd. Det är rörigt i riket. Sedan länge har regeringsfrågan varit föremål för såväl diskussion som spekulation.  I det rikspolitiska vem-tar-vem-spelet har riksdagen nu tagit två steg framåt när den igår valde sin talman och idag entledigade regeringen Löfvén. Lite märkligt är det dock att nu i Facebookflödet se borgerliga riksdagsledamöter förkunna att denna regering ”aldrig borde tillträtt”. Märkligt eftersom de och de borgerliga partierna efter valet 2014 ju släppte fram en vänsterregering som sakande stöd i riksdagen. Märkligt eftersom det under de gångna fyra åren varken saknades skäl eller möjligheter att avsätta den.

Märkliga var också turerna kring valet av andre vice talman. Socialdemokraterna nedlät sig till att bryta mot proportionalitetsprincipen och baxade istället fram en företrädare för ytterlighetspartiet V till talmanspresidiet. Alliansen kunde hindrat detta haveri, men valde istället att lägga ned sina röster. Det är uppenbart att frågan om förhållningssätt till SD fortsätter att spöka i den svenska politiken och dessvärre också i den svenska borgerligheten.

Vad som ska ske härnäst är inte uppenbart och självklart, annat att den nybakade talmannen ska inleda sina sonderingar och finna en regeringsbildare med förutsättningar att regera utan att få en riksdagsmajoritet emot sig. Det är moderaten Andreas Norlén som med röster från såväl Alliansen som SD numera innehar det viktiga uppdraget. Norlén beskrivs vara utrustad med diplomatiska talanger och har under sin tid som ordförande i konstitutionsutskottet samlat utskottets olika sidor i samsyn och endräkt. Ett sådant handlag är nu nödvändigt och så långt verkar det lovande.

Mindre lovande är det dock att två av Alliansens partier, Liberalerna och Centerpartiet, inte är villiga att axla regeringsansvaret med mindre än att Socialdemokraterna ger sitt stöd för en sådan regering. Det är dock inte något annat än en utopisk fantasi att det gamla maktpartiet Socialdemokraterna skulle göra detta. L och C kommer, om ingen dramatisk förändring sker, således behöva svika löftet om att inte ”göra sig beroende av SD”. Annars förefaller inte en alliansregering kunna installeras och få sin budget genom riksdagen. Alternativt behöver de svika borgerligheten och alla dem som röstade för den borgerliga fyrpartiregering som partierna sagt och alltjämt säger sig vilja bilda. Valet av löftessvek kommer att få betydelse naturligtvis för regeringsfrågan, för de berörda partierna, men också för den svenska borgerlighetens utveckling på längre sikt.

Räddningsplankan är, som jag och flera andra ser det, att M och KD bildar regering och tar stöd från SD:s röster i kammaren för att få igenom sin budget. Möjligen kan denna regering också budgetförhandla med C och L, om dessa inte vill avhändiga sig allt vad inflytande och borgerlig samverkan heter. Men det är inte nödvändigt. C och L kan fortsätta att lägga sina egna budgetmotioner och lägga ned sina röster i slutvoteringen. Då ger de lejd åt en borgerlig regering. I frågor där breda uppgörelser krävs och i frågor där SD är uppenbart olämpligt får regeringen söka uppgörelser med flera och andra. Sådan är verkligheten för en regering i minoritet.  

Sverige måste regeras utifrån den riksdag som det svenska folket har tillsatt. Det innebär att en M-KD-regering skulle behöva prata med såväl SD som andra partier i riksdagens utskott.  Om detta tänker jag att det är svårt att undvika. I alla fall om man i parlamentet vill påverka verkligheten i Sverige. I alla fall om man inte accepterar att konsekvensen av SD:s existens är att Sverige i all evighet ska påtvingas en destruktiv vänsterpolitik. I alla fall om man vill lotsa en borgerlig regering genom kammarens voteringar.

Visst innebär ovanstående scenario att isoleringen av SD skulle upphöra. Jag tror att det är nödvändigt både för att Sverige ska kunna regeras och för att SD:s uppåtgående utvecklingskurva ska brytas. Ett parti som alltid är i centrum och som alla andra partier ständigt förhåller sig avståndstagande till, får en oproportionerlig uppmärksamhet och en oförtjänt uppskattning av väljarna. De etablerade partiernas krumbuktande och perversa manövrar, som präglade hela den föregående perioden, har uppenbarligen givit näring åt SD:s tillväxt. Om partiet istället tvingas bekänna färg och delta i beslutsprocesserna kommer det i ett avseende bli lite mer som alla andra. Det kommer att tyngas av ansvaret och mötas av misstroendet. Det slipper det parti som alltid står avsides och aldrig kan klandras för minsta beröring med det som är något slags ansvarstagande.

Hur Ulf Kristersson och den moderata riksdagsgruppen resonerar i frågan vet jag av naturliga skäl mycket lite om. Jag förväntar mig och litar på att han och de gör vad de kan – ända in i kaklet – för att Moderaterna ska kunna gå i regeringsställning. Det är dags för en borgerlig regering i Sverige.