Det är fel att betala TV-skatt

TV-crash

I dagarna har public service-kommittén presenterat sitt betänkande om hur statstelevisionen ska finansieras i framtiden (SvD, DN, GP). Kommittén föreslår att TV-licensen ska skrotas och ersättas med en skatt. Åt detta ger jag tummen ned! Om nu statstelevisionen till varje pris ska bevaras och skyddas från konkurrens, tycker jag faktiskt att licensen är något mer rimlig och logisk än en TV-skatt. I licensen finns det i alla fall någon – låt vara synnerligen svag och långsökt – koppling till avgift för TV-konsumtionen. Att människor, beroende på inkomst, ska betala olika summor för ett och samma programutbud, som statsmakten finner angeläget att sända, känns verkligen varken modernt eller krispigt!

Jag tycker att tiden sedan länge har sprungit ifrån statstelevisionen och -radion och att dessa är reliker från en svunnen tid. Ska de finnas kvar, måste de närma sig förutsättningarna som gäller för övriga etermedia. Tekniken har å sin sida sprungit ifrån både licens- och skatteidéerna. Nu kan man betala för de program och kanaler man själv vill se, om man inte väljer att se reklamfinansierad TV eller höra dito radio förstås.

Det är ju ditåt en borgerlig regering måste sträva! Inte att hitta alternativa metoder för tvångsfinansiering. Nåväl, dessa tankar har uttryckts avsevärt bättre av den lysande kolumnisten Johan Norberg i tidningen Metro. Jag gör det enkelt för mig, hänvisar till denna artikel och övergår istället till att berätta om ett vackert minne med en viss anknytning till skepticism till statstelevisionen.

När jag var ung och ordförande i Moderat Skolungdom (MSU) på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde, var frågan om TV-licensen – och framförallt det då rådande TV-monopolet – föremål för mitt livs första politiska kampanj. Under parollen ”Det är fel att betala TV-licens” kritiserade MSU och MUF häftigt statens monopol på radio- och TV-utsändningar. Vid denna tid utgjordes svenskarnas kollektiva TV-upplevelser av programmen på TV1 och TV2. Parabolantenner och satellitkanaler lurade dock runt knuten och utgjorde ett hot mot det statliga TV-monopolet. Svenskarna var på väg att få teknik för att på annat sätt än genom programmet ”Fönster mot TV-världen” ta in information och influenser från den värld, som låg bortom den svenska statens makt och kontroll. Men marknätet var ännu orörd terräng för andra än SVT.

Nåväl. Jag hittade en gammal, svartvit TV i förrådet i Moderaternas lokal på Skaraborgsgatan 4. Jag utgick från att denna var uttjänt. Med ungdomlig entusiasm kilade jag till bokhandeln och anskaffade vita bokstavsklistermärken. Med dessa anbringade jag ordet ”MONOPOLET” på den gamla TV-apparatens skärm. Planeringen drog igång och MSU-vänner engagerades. Några dagar senare samlades på lunchrasten ett litet uppbåd av elever, samt en journalist och en fotograf från SLA, på det gamla läroverkets skolgård. Efter ett litet anförande av mig och mot bakgrund av en MSU-medlems trumvirvlar krossade vi bildligt det i våra blåa ögon vidriga TV-monopolet! Succé! Jag letade idag fram tidningsartikeln ur mina gömmor och log åt minnet. Artikeln finns att läsa här!

Arrangemanget kunde ha blivit lite väl dramatiskt. Halvannan timme före det att monopolteven skulle krossas, blev jag upplyst av någon mer tekniskt begåvad person om att det var farligt att slå sönder TV-apparater! Bildröret skulle implodera, vilket kunde medföra skadlig splitterverkan! För att minimera denna risk, måste ett hål i bildröret borras. Vid denna tid fanns det dessbättre ännu en liten TV-reparatörsfirma i korsningen Varnhemsgatan/Södra Bergvägen. TV:n kånkades dit och bildröret blev skickligt och kostnadsfritt perforerat.

Aktiviteten fick dock för min egen del en lite trist eftersmak. Ordföranden i Moderaternas partiförening såg i tidningen hur hans TV slagits sönder och samman av partiets juniorer. Denna gamla TV, som jag alltså hittat allra längst in i partiföreningens förrådsskrubb, uppgraderades plötsligt till att vara en kär och viktig ägodel för ordföranden. Han uttryckte inte alls den förväntade förtjusningen över en väl utförd, opinionsbildande och frihetssyftande aktivitet. Istället fick jag en ordentlig uppsträckning samt en svavelosande föreläsning om äganderättens grunder.

Det var där och då. Mycket av det som jag vid denna tid tänkte och tyckte, har jag efterhand nyanserat och omprövat. Men faktiskt inte frågan om statstelevisonen och dess finansiering. Jag uppmanar därför kulturministern att leta reda på en gammal TV, klistra ordet ”BETÄNKANDE” på dess skärm och inför media och tacksamma medborgare drämma en slägga i denna. Det är fel att betala TV-skatt!

3 kommentarer för “Det är fel att betala TV-skatt

  1. Jag håller med dig i att det borde vara lika stor avgift för alla. Jag tycker dock att det nya förslaget är bättre än TV-licens eftersom det är alldeles för många som borde betala TV-licens men som inte gör det. Jag tror att det är svårare att komma undan skatten än TV-licens.

    Ska avgiften vara skattefinasierade så ta en viss summa från statskassan varje år som går till SVT och SR. Sedan kan de gott ta bort två av radiokanalerna och en av TV-kanalerna.

  2. Så det är rimligt med TV-licens? Då bör det vara rimligt med t.ex. internetavgift också.

    Man behöver inte heta Cilla Stegö för att tycka att ett fritt samhälle kan klara sig utan stats-TV. Måste SVT vara kvar kan de sända reklam eller göra som amerikanska PBS och klara sig på frivilliga donationer.

Kommentering avstängd.