Eftervalsreflektion

 

 

På fredagskvällen besökte jag Moderaternas partiförening i Saleby/Järpås (Lidköping) för att hålla anförande. Detta följer nedan. Som vanligt blev inte det talade ordet identiskt med det skrivna.

Tack för att jag fick komma hit och tala! Det är av naturliga skäl så att slitaget på en riksdagsersättare vanligtvis inte är särskilt högt. Det glädjer mig därför mycket att jag blev inbjuden.

Jag tänkte ta tillfället i akt för att reflektera kring det politiska läget, Alliansen och givetvis Moderaterna. Härförleden läste jag i Medborgaren att partiets eftervalsgrupp efterlyste synpunkter och sent en kväll satte jag mig ned och började plita på ett brev till denna församling som leds av Mats Green, riksdagsledamot från Jönköping. Men jag kom aldrig så långt att jag tryckte på sändknappen.

För det slog mig att valet ju inte är avslutat, såtillvida att vi ännu två månader senare inte vet det politiska utfallet och de politiska konsekvenserna av det samma. Under min tid i försvaret hävdade vi att en övning inte är slut förrän all materiel är vårdad och återställd. På motsvarande vis vill jag påstå att en valrörelse inte är avslutad förrän en regering är utsedd och installerad och en budget är fastställd. Den processen är som vi alla vet ytterst långsamt pågående, även om jag anar att vi närmar oss början på slutet av den.

Är Alliansen död?
På onsdag samlas riksdagens ledamöter för att rösta om Ulf Kristersson som statsminister. Att spela på att moderatledaren kommer att ha kammarens majoritet emot sig lär inte ge många kronor i vinst. Det är det mest sannolika scenariot. Centerpartiet och Liberalerna kommer att fullfölja de inmålade hörnens politik och rösta nej. De kommer att trycka på röd knapp för den statsminister som de själva hävdar är den bäst skickade att leda Sverige. De kommer därmed också att rösta nej till den politik som de själva har varit med att utforma och sedan argumenterat för valrörelsen.

Innebär det Alliansens död? Nej, jag tror inte att konstellationen kommer att förklaras som kliniskt död på onsdag. Centern och Liberalerna kommer fortsätta att hävda att de alltjämt kämpar och sliter för att föra Ulf och Alliansen i regeringsställning, men på ett sätt som inte innebär ett direkt eller indirekt ”beroende” av Sverigedemokraterna. Men inte heller då kommer de att kunna berätta hur det ska gå till. De kommer inte att kunna visa på någon väg ut ur hörnen. Jag bedömer att Alliansens diagnos på onsdag kommer att vara hjärndöd. Bildligt givetvis, men inte utan kusliga drag av bokstavlighet.

Vad händer sedan?
Vad händer sedan? Sannolikt har vi att se fram emot nya samtal med talmannen. Mer av kaffe, finska pinnar, punschrullar, politisk spelteori och spekulationer. Men avsaknad av politiskt innehåll. Så småningom väntar en ny omröstning i riksdagen och denna gång sannolikt om Stefan Löfvén som statsminister. Jag bedömer att Centern och Libeeralerna ej heller då kommer att trycka på grön knapp. Jag bedömer att landet kommer gå till julfirande med en övergångsregering i Rosenbad.

Kommer det att bli extraval? Nej, det tror jag inte. Det enda parti som med säkerhet kan påräkna vinster av ett nytt val är ironiskt nog det parti som Liberalerna och Centerpartiet har som överordnad idé att stänga ute. för de andra partierna överstiger riskerna möjligheterna. Två partier riskerar dessutom att åka ut ur riksdagen. Lägg därtill till att flera partier har skrala resurser för att genomföra en ny valrörelse. Och minns att det finns 349 beslutsfattare som knappast vill äventyra sin egen priviligierade tillvaro på Helgeandsholmen. Regeringsprocessen kommer därför sannolikt att gå i mål senast före den fjärde och sista statsministeromröstningen i kammaren.

Hur slutar det då? Det är svårt att bedöma, eftersom Centern och Liberalerna uppträder minst sagt irrationellt och asymmetriskt. Det förefaller dock allt mer sannolikt att de kommer att bana väg för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, vilket givetvis skulle leda till Alliansens kliniska död.

Borgerlighetens worst case scenario
Worst case scenario, sett ur borgerligt perspektiv, vore det fulländade Sveket genom etableringen av en S-C-L-regering med stöd politiskt stöd från och beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag anar att vägen dit skulle kunna öppnas genom att Stefan Löfvén kastar några politiska köttben mot den politiska mitten och att Annie Lööf och Jan Björklund villigt och tacksamt plockar upp dem och visar upp dem som politiska framgångar. Benen kommer att ge dem motiv och ursäkt för att kliva ut ur de inmålade hörnen och att frigöra sig från de låsta positionerna. Det politiska sidbytet kommer att rättfärdigas med det klichéartade argumentet ”ansvarstagande i en svår tid”.

Kvar skulle då givetvis en övergiven, borgerlig väljarskara stå. En mängd väljare som känner sig bedrägligt svikna och med rätta därför också djupt besvikna. Om så, skulle det politiska landskapet förändras radikalt. För Moderaterna skulle det innebära en ny tilvaro och en ny roll.

Tid för eftertanke och diskussion i Moderaterna
Detta är min egen spekulation. Jag hoppas att den är felaktig . Men alldeles oavsett hur valet 2018 slutar, är det hög tid för eftertanke och diskussion. Vad vill vi att Moderaterna ska vara? Vart vill vi att Moderaterna ska gå? Det är ett samtal som dessvärre förvägrades oss efter 2014 års förlustval då vi verkligen hade behövt att föra det. Istället kastades vi då in i och fjättrades vid en obegriplig och hämmande Decemberöverenskommelse. Som medlemmar fick vi agera åskådare till utnämningen av ny partiordförande efter Fredrik Reinfeldt, som oöverlagt kastat in handduken och retirerat från det ansvar som förväntas av en partiledare och statsminister. Han hade ju kunnat sitta kvar och prövat den då nyvalda riksdagens förmåga och vilja att fälla honom och hans regering.

Eftervalssamtalen och -analysen blev således bryskt bordlagda i fyra långa år. Jag menar att vi förlorade 2018 års val redan där och då, i september 2014. Efter ett dåligt val skulle vi ha tagit tag i de inre processerna, gjort analysen och fört diskussionen. Vi skulle beslutat oss för position och riktning. I avsaknad av detta grundarbete fick partiet en otrygg ledning som famlade sig fram med ena ögat på väljarbarometrarna och som gjorde ideliga och osammanhängande utspel i from förhoppning om snabb utdelning i opinionen. Någon kallade det popcorn-politik.

Valet 2018 förlorades sedan varje höst och varje vår som borgerligheten gav fri lejd för S-MP-budgetar, vilka ytterst sanktionerats av Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Genom att då avstå från att utmana den svaga och usla S-MP-regeringen med en gemensam budget, förlorade borgerligheten möjligheten att vinna regeringsmakten i höstens val. Passiviteten straffade det statsbärande, borgerliga partiet hårdast. Av detta finns en mycket viktig läxa att lära: Partier som inte söker makt och inflytande är, på goda grunder, av begränsat intresse och värde för väljarna.

Välkommet politiskt återtagande
Jag uppfattade dock Moderaternas arbetsstämma hösten 2017 som en efterlängtad uppryckare som gav mig tillfälligt hopp om valframgång. Och ännu viktigare; jag fick en pånyttfödd känsla av sammanhang och hemhörighet i mitt eget parti. Moderaterna vässade högerkanten på partiprogrammet och skärpte sin ideologiska profil. I sak med förtydligande av en realistisk migrationspolitik som innebär att skillnaderna mot övriga Europa inte längre är väsensskilda. Med en integrationspolitik som ser människor som varelser med inneboende kapaciteter. En politik som går från bidragsberoende och passivitet till krav och förväntningar på människors förmåga och vilja att ta ansvar för sig själva och sin försörjning. Med en hörsamhet för företagarnas behov av förbättrade förutsättningar, bland annat manifesterat i en ambition att reformera den hämmande Lagen om anställningsskydd. Med en offensiv plan för att stärka rättsstaten med början i en medveten upprustning av Polisen. Med en idé om en fördubbling av försvarsanslagen till de 2 % som Nato rekommenderar (och som jag f ö själv föreslog i en motion till Skaraborgs sista förbundsstämma 2015).

När jag i valrörelsen mötte väljare i dörröppningar, i valstugor och på gator, mötte jag bland borgerligt sinnade väljare mycket lite kritik mot partiets befintliga politik. Tvärtom. Jag uppfattade att de flesta tyckte att den svarade väl som lösningar aktuella samhällsproblem. Jag uppfattade att de i allt väsentligt uppskattade den och trodde på den.

Bristen på tillit är problemet
Problemet var, uppfattade jag, ett annat. Väljarna litade inte på Moderaterna som genomförare. De litade inte på att den politik som vi talade om i valrörelsen verkligen skulle bli den politik som vi skulle genomföra efter valet, om vi väl fick chansen. De saknade tillit. Det brast i förtroendet mellan väljare och parti. Varför blev det så? Min uppfattning är att svaret stavas ”Nya Moderaterna”.

Missförstå mig rätt. Nya Moderaterna var en efterlängtad kraft när den uppstod som en motreaktion på ett orimligt långt socialdemokratiskt maktinnehav och på det Moderaterna som gick i sank i 2002 års val. Förnyelse. Framtidsoptimism. Förståelse för de dominerande och aktuella samhällsproblemen och med ett genomtänkt och välgrundat politiskt åtgärdsbatteri för att angripa och lösa dem. Framförallt var det då, i mitten av 2000-talets första decennium, hette de dominerande problemen arbetslöshet och skenande, systematisk förtidspensionering av människor med arbetskapacitet.

De ökande kostnaderna. Det ökande bidragsberoendet. Det eskalerande utanförskapet. Moderaterna såg, förstod, beskrev och agerade. Jag är stolt över att en moderatledd regering sänkte skatterna, höjde sysselsättningsgraden, ökade skatteintäkterna och förstärkte välfärden. Jag var stolt när antalet poliser översteg de uylovade 20 000. Jag uppskattar de valfrihetsreformer som genomfördes och som bland annat gjorde det möjligt för oss alla att välja apotek och bilbesiktning. Jag är oerhört tacksam för hur finansminister Borg tryggt lotsade Sverige genom en djup lågkonjunktur parad med en svår finanskris. När många andra europeiska nationer låg kvidande i brygga, gick Sverige genom krisen med rak rygg, tack vare de starka statsfinansernas kraft att upprätthålla den inhemska konsumtionen och att stimulera den svenska ekonomin.

Förnyelsens avigsidor
Men nog det fanns avigsidor och dessa kom efterhand i bister dager. Dessvärre uppfattar jag att dessa också solkar de den borgerliga regeringsperiodens eftermäle. Jag tänker på bristen på en långsiktig, borgerlig reformagenda under regeringen Reinfeldt II. Men, än värre, den dåvarande partiledningens otyglade iver att bryta med och distansera sig från det som varit Moderaterna under decennier.

I förnyelsen kom delar av Moderaternas tidigare trygga värden och åsikter att åsidosättas, ifrågasättas och delvis offras. Synen på arbetsrätten lades nära LO:s. Värnandet om de fristående välfärdsaktörerna vacklade. En orimlig och verklighetsfrånvänd överenskommelse om migrationspolitiken träffades med Miljöpartiet. Denna gav kommunerna det fulla försörjningsansvaret för människor som illegalt uppehöll sig här i vårt land. Denna överenskommelse gjorde Sverige illa förberett föra att möta den flyktingkris som drabbade Europa med full kraft 2015.

Försvaret degraderades till att vara ”särintresse” och hanterades med något som måste beskrivas som illvilja. Möjligen därför att försvaret var och är en kärn- och hjärtefråga för de s k ”Gamla Moderaterna”. Dem som man till varje pris skulle distansera sig från för att understryka äktheten i den politiska förnyelsen. Ständig förnyelse tillskrevs dessutom ett egenvärde och upphöjdes till att vara partireligion. Med tesen ”förändra er eller dö” tilläts den långsiktiga idépolitiken ge vika för jakten på kortsiktiga vinster i opinionen.

Konsekvensen av den ideliga förnyelsen blev att våra väljare svek oss 2014. De kände inte längre igen sitt parti. De kände bristande tillit till ett Nya Moderaterna som ständigt och bekymmersfritt bytte hållning och dessutom berömde sig för det. Tvära och återkommande kursbyten inger inte förtroende. Det uppfattas inte som genuint. Det upplevs inte som äkta. Tvärtom. Det indikerar taktisering och det luktar opportunism. Sådant som moderata väljare ogillar, skyr och föraktar.

Avsluta projektet “Nya Moderaterna”
Vi moderater behöver nu, oavsett utgången av regeringsfrågan, arbeta målmedvetet med att vinna människors förtroende och tillit. Tillit vinns i politiken genom övertygelse, ståndaktighet, uthållighet och med en ständig ambition att utifrån tydliga värderingar påverka verkligheten till det bättre för människor och samhälle. Jag menar att vi behöver manifestera att ”Nya Moderaterna” var ett projekt som nu är avslutat. Ett avslutat skede som inte kommer igen. Vi ska signalera att den väg, som partiet under den nuvarande ledningen har anträtt, är fast och stabil. Moderaterna håller en tydlig och pålitlig liberalkonservativ linje och är ett stadigt parti att lita på.

Moderaterna behöver 2022 möta väljarna som ett parti med en tydlig politik som väljarna känner igen och känner förtroende för. Vägen till ett återupprättat förtroende går, menar jag, via en politik som är tydligt förankrad i Moderaternas liberalkonservativa idéarv. Den ideologiska färdriktningen måste vara tydlig, ligga fast samt vara robust och förutsägbar. Det får inte råda någon tvekan om att Moderaterna gör allt för att utöva politisk påverkan och för att få genomslag för sina idéer och sin politik. Det är samhällsproblemen som ska angripas och lösas. Vår politik får därför aldrig anpassas till andra partiers uppfattningar. Däremot måste politikens praktiska innehåll och lösningar givetvis anpassas till läge och verklighet. Den måste det också kunna kompromissas om för att nå framgång och göra framsteg.

Så vill jag att vårt Moderaterna ska vara. Nu och i framtiden. Det är så vårt parti ska utgöra ett trovärdigt och tydligt politiskt alternativ för väljarna 2022. Ett frihetligt alternativ till socialism och kollektivism. Ett parti som eftersträvar samarbete och säkerhet i Europa och som utgör alternativ till inskränkt och hämmande nationalism. En långsiktigt ansvarstagande kraft som motvikt till kortsiktig populism. Det Moderaterna behövs. Nu och i framtiden.

En kommentar för “Eftervalsreflektion

  1. Håller fullt och fast med dig. Jag som hela mitt liv hållit på Moderaterna, har inte känt igen det partiet stått för de senaste åren. Spiken i kistan synboliserades av “försvaret =särintresse”. Jag och många med mig har tyckt att partiet har uppträtt för populistiskt och mer fokuserat på makt än innehåll. Vart tog det som jag alltid trott M stått för – rättssamhället, försvaret sjukvården och de äldres behov vägen ?? Till detta kommer att det skall löna sig att arbeta. Och… Det finns självklart många flyktingar det är synd om, men också många som skor sig. Varför vågar ingen prata i klartext om detta? Lyssna på väljarna om detta! En absolut majoritet av de jag drömmer i Tingsrätten är invandrare (många illegala) och de får så lindriga straff att de föredrar att sitta i fängelse här än att åka hem. Sammanfattningsvis vill jag säga – lyssna mer på folket ute på gatan och sluta med taktiken att få makten. MVH//SES

Kommentering avstängd.