Kan vi gå vidare?

“Det hade sett snyggare ut om man helt enkelt bara låtit press och åhörare sitta kvar och lyssna”. Det skriver SLA:s chefredaktör Peter Henriksson i en av bladets sällsynta lokalproducerade ledare idag. Och det handlar om det lilla debaclet i anslutning till informationen om Billingeprojektet före kommunfullmäktiges sammanträde i måndags.

I detta har han helt rätt. Förfarandet att visa ut redan bänkade åhörare väckte onödig irritation. Jag förstår inte vad som rättfärdigade att man alls gav sig i kast med det i sig komplicerade företaget att i en stor lokal med många människor närvarande, vaska ut dem som ansågs vara behöriga från dem som inte skulle vara det. Informationen hade ju inget som helst skyddsvärde och var inte det minsta känslig. Det hela var onödigt och blev klumpigt.

Jag förmodar att någon hade den godhjärtade ambitionen att låta förtroendevalda från alla partier få del av informationen och få likvärdiga förutsättningar före det att den blev publik. Det var inte rätt tänkt. Inte minst förbisågs de praktiska svårigheterna med att utvisa deltagare från vad dessa, på goda grunder, uppfattade som ett öppet och offentligt möte.

För detta bad kommunfullmäktiges ordförande, Conny Brännberg (KD), oreserverat och förbehållslöst om ursäkt. Han beklagade också misstag i utformningen av kallelsen, vilken inte tydligt angav att kommunen inte tänkt sig att informationen skulle vara öppen för allmänheten.

Ett misstag har begåtts. En ursäkt har formulerats. Inget är mörkat eller hemligt (vilket understryks av att såväl anhängare som motståndare till Billingenprojektet samfällt mottog informationen). Ingen kan anses ha lidit men, möjligen med undantag för något kantstött ego (bland annat Sture Grönbladhs) hos någon av de mycket få utvisade åhörarna.

Så mycket mer borde det inte finnas att säga om den saken. Kan vi kanske gå vidare?