Kärvande äktenskap

C och L säger nej till alla varianter av lösningar som skulle kunna leda fram till en borgerlig regering och ett genomförande av de reformer som alla fyra allianspartier menar är nödvändiga. Kravet på en blocköverskridande överenskommelse med Socialdemokraterna är fortsatt orealistiskt. Det är osannolikt att Stefan Löfvén skulle släppa fram en moderat statsminister eller att låna ut sig till att administrera borgerlig politik. Om detta har Stefan Löfvén varit synnerligen tydlig och han lär inte ändra sig. C och L står kvar i inmålade hörn och argumenterar för ett Moment 22.

Därmed är Alliansen mycket illa ute. Att ha samsyn i värdegrund och viktiga politiska frågor är inte tillräckligt. Det behövs en genuin vilja att också vilja genomföra politiken. Den viljan saknar alltså två av fyra borgerliga partier, vilka länge har deklarerat att de vägrar att regera under de omständigheter som högst sannolikt skulle bli verklighet och som nu är det. Det är en besvikelse för alla de väljare som har röstat för borgerlig politik och mot en socialistisk regering.

Att det låg i farans riktning att vi skulle hamna här insåg jag före valet. Det kändes inte trovärdigt att argumentera för en Alliansregering när det föreföll som osannolikt att de ytterst optimala omständigheter, som C och L ställt som villkor för sin medverkan, skulle inträffa.

Jag förmodar att detta i valet påverkade väljarnas tilltro till de borgerliga partiernas regeringsduglighet. Inte minst Moderaterna missgynnades i hög grad av detta. Det var istället främst Sverigedemokraterna som vann. Det är en bitter ironi att C:s och L:s hållning i själva verket göder det parti de tagit som sin främsta uppgift att stoppa.

Det måste sägas: Alliansen på nationell nivå ter sig allt mer som ett kärvande äktenskap. Fyra partier delar förvisso fina och glada minnen från förr, men saknar ork och genuin vilja att ta sig an nya utmaningar och att möta framtiden tillsammans i nöd och lust.