Krig mot terrorn

I fredags drabbades världen ånyo av den otyglade ondskan i sin mest bestialiska form när 130-talet helt oskyldiga och alldeles vanliga människor brutalt mejades ned med automateld och sprängladdningar i Frankrikes huvudstad Paris. I sin grymhet och i sitt format är händelsen alldeles förfärlig. Flera säkerhetsexperter menar att det inte var alldeles oväntat att den skulle komma att ske. Och samma bedömare påminner om att det kan hända igen.

Nu pågår en omfattande polisjakt runtom stora delar av Europa. Ett djävulskt nätverk ska nystas upp och ett gäng fega massmördare ska fångas och lagföras. Den franske presidenten Holland trappar också upp de militära insatserna mot terrorismens ormbo i Syrien. Igår rapporterades om flera flygförtag mot mål i i de områden som kontrolleras av terroristerna. Senare på kvällen meddelades också att presidenten åberopar Lissabonfördragets solidaritetsklausul; den som uttrycker en medlemsstats skyldighet att ge “stöd och bistånd med alla till buds stående medel” om en annan medlemsnation utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Frankrike är i krig, menar presidenten. Därmed är också större delen av Europa och även Sverige det.

Jag delar personligen presidentens bedömning av situationen. Terrorangreppet är i sitt omfattande format och utifrån sitt strategiska syfte en krigshandling signerad Daesh (IS, ISIS eller ISIL – eller vad man nu ska kalla de satans mördarna). Därmed har EU-staterna en formell förpliktelse att skynda till Frankrikes stöd, liksom den övriga fria världen har en moralisk.

Vad detta stöd och bistånd ska utgöras av återstår att se. Rimligtvis kommer vapeninsatsen mot våldsverkarna utvidgas. Hydran måste ju knäckas vid sin rot i Levanten. Men samtidigt är ju erfarenheterna från de tidigare, rent militära insatserna mot bland annat Irak och Libyen inte direkt uppmuntrande. De har snarare bidragit till att öka kaoset och göda jorden för framväxten av just Daesh/IS.

Därför har jag svårt att tro att ännu ett storskaligt militärt företag blir framgångsrikt, om det inte också kombineras med en politisk lösning på den nu fem år gamla grundkonflikten i Syrien. Det är nu ingen lätt uppgift. Det är en oerhört komplex situation med många aktörer med olika konkurrerande intressen. Den internationella krishanteringen genom FN har hittills av Ryssland blockerats kraftfullt i säkerhetsrådet. Jag hoppas innerligt att illdådet i Paris nu motiverar världssamfundet att mer ivrigt utveckla en gemensam och hållbar färdplan för hur kriget i Syrien ska avslutas. Det är livsviktigt att få stopp på den våldsamma oreda som genererar så stor påverkan på det globala säkerhetsläget i form av enorma flykingströmningar och internationell terrorism.

Ett synnerligen viktigt svenskt bidrag i krigföringen mot terrorismen är dock ytterst civilt och mer polisiärt. Vi måste i Sverige upprätta lagar som gör det kriminellt att rekrytera till terrororganisationen och att resa för att delta i krigshandlingar. Svenska myndigheter måste ha lagstöd och resurser – fler poliser – för att samordnat identifiera, uppsöka och lagföra dem som i vårt land agerar till stöd för den djävulska terrororganisationen. Vi måste ha förmåga att upprätthålla kontroll över vilka som inträder och uppehåller sig i vårt land. Vi måste strypa tillförseln av nya skäggiga galningar, så kallade jihadister. Ett lagstiftningsarbete pågår sedan länge, men det sker enligt den gängse, svenska modellen utifrån ett omfattande och tidsödande protokoll.

Det är inte rimligt. Det är snarare obegripligt! Kriget och terrorn drabbar världen och Europa här och nu. Då måste staten och regeringen agera därefter. Agera för att skydda sina medborgare, vilket är statens primära och fundamentala uppgift. Agera för att bidra till trygghet, ordning och reda här och i Europa. Det kräver beslutsamhet snarare än fler och längre utredningar. Det är en olycka att Sverige drabbats av en svag och förlamad regering i en tid när handlingskraft behövs som mest.