Mörkt Luciaminne

t1-medaljIdag är det Lucia-dagen. Traditionen förefaller, i alla fall enligt en del medianotiser, riskera att dö ut på grund av minskande intresse bland unga människor. Och vänsterinfluerade människor gör sitt till genom att hävda att inslag av skönhetstävling, tävling överhuvudtaget samt ursvenska traditioner alla är förkastliga och har hör till en svunnen tid. Jag håller inte med dem alls. Jag tycker att det är en vacker tradition och jag är glad för att vi i Skövde ännu har uppslutning kring firandet och årligen kan kröna en Lucia i staden.

Nåväl. Luciadagen innebär för mig inte bara ljus och sång. Det är också årsdagen av riksdagens försvarsbeslut 1996, FB 96. Detta beslut för idag 20 år sedan innebar, enligt mig, början på Försvarsmaktens nedgång och förfall.

Jag gjorde min värnplikt 1991 och inledde därefter min utbildning till och yrkesverksamhet som officer. Begynnelsen av 1990-talet innebar ett kort och positivt skede för det svenska försvaret. Den borgerliga Bildt-regeringen med försvarsminister Anders Björck (M) i spetsen såg till att genomföra en målmedveten modernisering och upprustning av förbanden. Under devisen ”smalare men vassare” minskades antalet armébrigader från 21 till 16. Men dessa vässades betydligt genom att ny materiel tillfördes.

Bland annat anskaffades den moderna tyska Leopard-stridsvagnen för att lösa av de gamla trotjänarna Centurion (den mest moderna varianten, strv 104, fick dock rulla vidare på Gotland) och stridsvagn 103 (”S”), den besynnerliga vagnen utan torn. En omfattande mekanisering av infanteriet inleddes, genom att Sverige kom över stora partier av de ryska stridsfordonen MT-LB och BMP-1. Dessa hade stått välvårdade och insatsberedda i förråd i det då tämligen nyligen kollapsade Östtyskland. Det svenska infanteriet kunde nu framrycka i splitterskydd av pansarplåt istället för i terrängbilar och bandvagnar i plast.

Men 1994 inleddes nedgången. Borgerligheten förlorade valet. Göran Persson (S) bildade sin första regering och i denna utnämnde han Thage G. Peterson till försvarsminister. Det stod snart klart att 1996 års försvarsbeslut skulle domineras av ytterligare förbandsnedläggningar. Som vanligt förekom en rad spekulationer och rykten om vilka förband som skulle stryka på foten. Dessa omfattade även Linköpings garnison och mitt förband, Svea trängkår (T 1).

På festen på Livgrenadjärmässen efter en personalfriluftsdag, ”Skidans dag” i Kisa (jag tror att det var i februari 1996), kunde kårchefen stolt meddela oss anställda ett riktigt glädjebesked; T 1 skulle vara kvar! Det var inte officiellt ännu, förklarade han, men arméchefen hade meddelat honom att så skulle det bli och att han kunde meddela officerarna detta. Vi blev förstås jätteglada! Framtiden tedde sig bekymmerslös när vi yngre officerare firade beskedet och högg in på utbudet i baren.

Men lyckoruset blev kortvarigt och baksmällan kom fort. Och riktigt hårt. Redan dagen därpå kunde Östgöta Correspondenten i krigsrubriker berätta: ”Linköpings garnison läggs ned”. Det var minst sagt en obehaglig överraskning och en dramatisk förändring av den bild vi fått bara några timmar tidigare. På jobbet rådde det förvirring och förstämning. Efterhand stod det klart att försvarsmaktsledningen inte hade lyckats spara tillräckligt med kulor med sitt dittillsvarande förslag. Utgifterna behövde således bantas ytterligare. I ett sent skede beslutades därför att rikets vid tiden näst största garnison skulle föreslås för slakt. Så fixades biffen och så uppnåddes balans mellan intäkter och utgifter.

Därefter tog den politiska processen vid. Sossarna och Thage G. hade allierat sig med Centerpartiet. En riksdagsledamot vid namn Anders Svärd (från Kumla vill jag minnas) upphöjdes till ”försvarsexpert” och reste land och rike runt för att besöka förbanden. Han besökte även Linköping. Det spekulerades vilt kring olika förslag för avveckling. Ena dagen var en garnison utpekad. Nästa dag en annan. Ena dagen skulle ett förband flyttas. Nästa dag ett annat.

Till sist stod det klart att det var glesbygdsförbanden som denna gång skulle räddas. Av ”arbetsmarknadspolitiska skäl”, hette det. Sanningen var nog snarare den att det inte fanns så många centerväljare att stöta sig med i de större kommunerna. När propositionen lades på bordet stod det klart att Linköping, Borås, Umeå, Ystad och Södertälje skulle släckas helt. Även på andra orter föreslogs reduktioner av förband. Det restes så klart protester, fast dessa talade till den arrogante försvarsministerns döva öron. Sossarna och Centern var ju överens och de hade bestämt sig.

Så fattade riksdagen sitt beslut på otursdagen fredagen den 13 december 1996. Vid den tiden var jag kadett på Karlberg. Alla Sveaträngare kallades hem till Linköping för att tillsammans möta och uthärda den dystra dagen. Det var bittert att tvingas inse att Sveriges näst största garnison skulle stänga igen. Att de väl samordnade förbanden I 4, A 1 och T 1 snart skulle lämna den anrika dubbelkasernen. Att vi kamrater snart skulle skingras.

Så betraktade jag skeendet genom mina säkert naiva och oinitierade fänriksögon. Det var min första förbandsnedläggning. Jag skulle få uppleva ännu en, försvarsbeslutet 2000, innan jag kroknade, gav upp och lämnade banan som yrkesofficer. Gemensamt för besluten var att de urholkade försvarsförmågan. Försvaret reducerades för att pengarna skulle användas till något annat i samhällsapparaten. Så har det fortsatt ända fram till 2015 års försvarsbeslut, vilket förvisso innebar ett trendbrott. Men dessvärre alldeles otillräckligt.

LÄNKAR:

Svea Trängregementes minnessida på Facebook
Tidigare blogginlägg om försvaret