Otillräcklig överenskommelse

Idag har ännu en försvarsuppgörelse presenterats. Bakom den står S-MP-regeringen, Moderaterna och Centerpartiet. I all korthet innebär den att försvarsanslaget ökar med 2,7 miljarder kr 2018. Perioden 2018-2020 ska anslagen sedan öka med sammanlagt 8,1 miljarder kr, varav 6,8 miljarder är avsedda för det militära försvaret.

Är detta pengar nu som väsentligt förbättrar svensk försvarsförmåga? Nej, det är det inte. ÖB har begärt 6,5 miljarder kr till 2020 för att Försvarsmakten ska kunna leva upp till det inriktningsbeslut som riksdagen fattade 2015. Det beslutet grundades i sin tur inte på någon hög ambition alls. I grund och botten filar Sverige vidare på den taniga insatsorganisation, vilken 2009 designades för något annat än att försvara landet. Då var det mindre insatser i andra delar av världen som var den dimensionerande uppgiften. För att kunna utveckla förmågan och anpassa den till det försämrade omvärldsläget, begärde ÖB i våras ytterligare ett hemligt antal miljarder (uppgifter i media gör gällande ca 20 miljarder kr). Det är pengar som han alltså inte ens är i närheten av att få. De anslag som aviserades idag är otillräckliga.

Sammanfattningsvis är det så att den svenska försvarsförmågan möjligen kan höjas något litet med dagens besked. Det är så klart välkommet och angeläget, men den kommer ändå att ligga kvar på en oacceptabelt låg nivå. Jag är inte nöjd. Men jag inser att anslagen hade blivit ännu lägre, om även M och C hade ställt sig utanför. Då hade försvarsförmågan istället fortsatt att urholkas. Regeringens utgångsbud i förhandlingarna sägs ha kretsat kring en ökning om sammanlagt 6 miljarder kr för treårsperioden. M och C lyckades i så fall alltså pressa upp anslagen med dryga 2 miljarder kr.

Det är olyckligt att Alliansen inte förmår att hålla ihop i försvarsfrågan. Framförallt tycker jag att L:s förhållningssätt är direkt obegripligt. Å ena sidan har partiet ställt sig utanför försvarssamtalen, för att de menar att de handlar om för lite pengar. Men å andra sidan vägrar de att formera ett gemensamt, borgerligt budgetalternativ att utmana regeringen med. I försvarsfrågan ropar därför L från en politisk offside-position där de inte kan alls röra bollen.

Men mer intressant och mer viktigt än det politiska spelet är ju onekligen hur verkligheten ter sig. Sant är att decennier av politiskt ointresse och ständiga reduktioner har tvingat ned svensk försvarsförmåga till en mycket låg nivå. Faktiskt till en kritisk låg nivå. De politiker i olika partier, som efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps trodde att den eviga freden var vunnen, hade fel. Likaså de som för bara några år sedan aningslöst hävdade att Europa är säkrare än på länge. Världen är nu istället en instabil, osäker och svårförutsägbar plats. Och det är till denna bistra och oroliga verklighet som vårt försvar måste anpassas. Det kräver andra insatser och andra åtgärder än dem vi fick se idag. Det ställer i sin tur krav på prioriteringar och politiskt ansvarstagande.

Jag är positiv till att Moderaterna har bidragit till en höjning av försvarsanslagen för det kommande året. Jag uppskattar också att partiet inte har låst och begränsat sig till de överenskomna utgiftsnivåerna för åren 2019 och 2020. Jag tycker vidare att det vore bra om försvarsfrågan skulle komma att diskuteras och värderas i valrörelsen. Den har allt för länge legat utanför den politiska dagordningen och debatten. Men för Moderaterna gäller det nu att formulera en mycket tydligare idé och sätta en avsevärt högre ambition för försvarspolitiken än vad som idag är fallet.

Det finns, givet det oroliga läget i omvärlden, starka skäl för Moderaterna (liksom för andra partier) att göra en radikal omprövning av sin försvarspolitik. För just Moderaterna sammanfaller dessa skäl dessutom  med ett uppenbart intresse för partiet att tydligt distansera sig från den styvmoderliga hållning till försvarsfrågan, vilken var rådande under framförallt regeringsårens avslutande period. Partiet förbrukade och förlorade då sitt tidigare höga förtroendekapital i frågan. Det måste vi bygga upp på nytt. Av liknande skäl behöver de borgerliga partierna formulera en robust och trovärdig linje, som Alliansen kan bära gemensamt. Att, som nu, spreta och falla isär i frågor om försvar och säkerhet signalerar inte borgerlig regeringsduglighet.

Moderaterna i Västra Götaland har, efter initiativ från partiföreningarna i Skövde och Göteborg, slagit fast att Sveriges försvarsutgifter behöver komma upp i nivå kring de 2 procent av BNP, som är Natos rekommendation. I dagens läge når Sverige endast ca 1 procent. En fördubbling är inte någon utopi eller omöjlighet. Under det tidiga 90-talet, då regeringen Bildt ledde landet, motsvarade försvarskostnaderna ca 2,4 procent av BNP.

I oktober håller Moderaterna sin partistämma och lägger då fast den politik, som partiet sedan ska söka väljarnas förtroende med. Då prövas även det västsvenska förslaget om markant höjda försvarsambitioner. Det är min innerliga förhoppning att vi når framgång med det och att det upphöjs till nationell politik för partiet. Sverige behöver ett parti som tar säkerhets- och försvarsfrågorna på det stora allvar som de förtjänar. Jag vill att det ska vara mitt parti som gör det.

LÄNK:

Regeringen ger försvaret 8,1 miljarder extra – SVT 16 augusti 2017