Platt fall

Så kom då dagen då regeringschefens klumpiga svandans ändade i ett ofrånkomligt och tungt magplask. Stefan Löfvén (S) har havererat sin regering snabbare än någon annan svensk statsminister i modern tid. Platt fall!

En regering – och ytterst regeringschefen – har ansvar för att få sin politik genom riksdagen. Stefan Löfvén har gång efter annan kapitulerat för MP och V och därmed tvingats ta sats från yttersta vänsterkanten vid formandet av regeringspolitiken. Resultatet är en budget som saknar acceptans i riksdagen.

Löfvén har därmed spelat ett anmärkningsvärt högt spel. Hans hopp har stått till att missnöjespartiet SD skulle avstå från att rösta med Alliansen och därmed avstå från att framkalla regeringskris. Fromma förhoppningar har gjort statsministern döv för alla de signaler som trumpetats ända från det att valresultatet stod klart i september. Skulden för haveriet vilar därför mycket tungt på Löfvén. Det är han som har gått till riksdagen med en budget som ligger långt utanför Alliansens acceptanszon. Det är han som lagt fram en budget som saknar alla förutsättningar att stödjas av dem som statsministern nu beskriver som “de seriösa partierna”.

Löfvéns agerande är anmärkningsvärt tondövt och oskickligt. Därför ställer jag mig mycket tveksam till att han, efter detta praktfiasko, skulle återkomma i täten för en renodlad S-ministär, även om jag välkomnar att destruktiva MP utesluts som regeringsparti. Men jag tror inte att Löfvéns vankelmodiga och valhänta ledarskap räcker till för att förmå det egna partiet att tillmötesgå en kraftfull och nödvändig politisk omriktning. Från en utpräglad vänsterpolitik till en pragmatiskt mittenorienterad som är uthärdlig för de borgerliga partierna.

Detta får den närmaste framtiden utvisa. Just nu känns det som ett nyval rycker närmare.

LÄNK:

Blogg: Omedelbar dikeskörning – 29 september 2014