Prioritera underhåll av järnvägen

tag

I veckan rapporterade media om att Trafikverket av säkerhetsskäl överväger att sänka hastigheten på flera järnvägssträckningar. Anledningen är att räls, broar och växlar helt enkelt är utslitna. Bland sträckorna som övervägs för hastighetssänkning läser jag Laxå-Falköping och Falköping-Alingsås samt Partille-Göteborg. Sammantaget skulle den sänkta farten kunna medföra att en tågresa mellan Stockholm och Göteborg skulle kunna bli ca 20 minuter längre.

Det är synnerligen illa att den grundläggande infrastrukturen i ett land med ett av världens högsta skattetryck håller på att kollapsa. Det är värt att påminna om att järnvägsräls inte heller faller ihop från dag till annan. Det är mångåriga försyndelser som har lett fram till dagens situation. De gamla S-regeringarna använde skrupellöst väg- och järnvägsunderhållet som budgetregulator. Alliansregeringen ärvde således ett skräckinjagande, obearbetat underhållsberg vid sitt tillträde 2006. Den borgerliga regeringen vände dessbättre utvecklingen genom att inleda en återupprustning av järnvägen. Den anslog hela 80 % mer pengar för underhåll än vad S gjorde under den föregående planperioden. Men att åtgärda fel och brister kommer att ta tid. Jag befarar att det faktiskt kan komma att bli värre innan det börjar bli bättre.

Den nuvarande S-MP-regeringens politik medför ytterligare risker och försämringar. Dess oansvariga ekonomiska politik  leder först och främst till ökade utgifter, sjunkande intäkter och därmed ett minskande investeringsutrymme. Om S och MP dessutom skulle fullfölja sin överenskommelse med Vänsterpartiet om att återförstatliga allt järnvägsunderhåll, skulle kostnaderna springa iväg ytterligare. Då skulle staten inte längre upphandla underhållsarbetena och det skulle ofrånkomligen leda till en onödig fördyring. Mindre räls för pengarna är en oklok politik i allmänhet och i synnerhet nu när behovet av upprustning är som störst.

S-MP-regeringen uppvisar tyvärr inte någon handlingskraft i infrastrukturfrågorna. Det är tyst och trevande från departementet. Annat var det i opposition. Monica Green (S), riksdagsledamot från Skövde, drog sig inte för att plocka billiga poäng på problemen med järnvägen. Varenda tågförsening skyllde hon med uppenbar förtjusning på den dåvarande borgerliga regeringen och lovade sturskt enkla quick fix på omfattande problem. Men så här två år efter S-MP-regeringens tillträde dras tågtrafiken ännu med problem och förseningar. Dessa tycks dock inte bekymra ledamoten alls. Den skräniga partimegafonen har lydigt tystnat (men Pokémon spelar hon).

Trafikverket varnar alltså för att en tågresa mellan Stockholm och Göteborg kan komma att ta 20 minuters längre tid. Samtidigt är regeringen och det övriga politiska Sverige ännu sysselsatta med fantiser om att istället kunna minska restiden med lika mycket. Detta genom en snabbspårsjärnväg i ny sträckning (med tåg som knappast alls ska stanna någonstans på vägen). Investeringskostnaden uppskattas vara någonstans mellan 190 och 320 miljarder kronor. Det blir många kronor per minut.

Nu måste det till kloka prioriteringar. Snabbspårsjärnvägen måste avföras från Svergeförhandlingarnas agenda. I första hand måste faktiskt underhåll av befintliga banor prioriteras samt sådana kapacitetsökande investeringar som medför att de befintliga banorna kan trafikeras flitigare. Dessa är i jämförelse relativt billiga och enkla. Nyinvesteringar i banor ska göras för att möta de faktiska behov som finns, såsom att möjliggöra pendling och transporter inom arbetsmarknadsregionerna. Inte för att realisera tekniskt avancerade prestige- och fantasiprojekt med en mycket begränsad samhällsnytta och obegripligt höga kostnader.

LÄNKAR:

Järnvägen raseras – nu sänks hastigheten – SVT 12 september 2016
Blogg: Snabbtåg mot ändstationen – 16 mars 2016