Public service-skatt är fel

Så har riksdagen beslutat om införande av en ny skatt; publice service-avgiften. Märkligt nog kallas det för avgift när det i själva verket är en skatt som alla med en beskattningsbar inkomst är skyldiga att betala. Jag tycker att det är både principiellt fel och väldigt omodernt att staten med skatt ska tvinga människor att betala för statlig radio och TV.

Jag beklagar att mitt eget parti Moderaterna medverkar till införandet av skatten. Någonting måste ha gått ordentligt fel i riksdagsgruppens beredning av ärendet. Moderaterna ska ju verka för färre och lägre skatter. Moderaterna bör också, enligt min mening, verka för att public service avskaffas, eller åtminstone begränsas till ett minimum.

Det vill jag ändra på. Om detta tänker jag därför skriva en motion till Moderaterna partistämma nästa höst. Jag menar att statens ansvar är att kunna förse medborgarna med säker och tillförlitlig information särskilt i händelse av kris och krig. En sådan beredskapsåtgärd ska givetvis skattefinansieras. Men det handlar då om avsevärt lägre kostnader för ett helt annat syfte.

Jag har i flera inlägg på denna blogg tidigare redogjort för mina invändningar mot en public service-skatt. I korthet är de dessa:

1. Ännu en skatt. Även om TV-licensen är en pervers konstruktion blir det inte rätt att byta ut den mot en annan. Skatt ska användas för att betala gemensamma nödvändigheter. Före man inför en ny skatt måste man därför först definiera vad den ska användas för. Det har inte gjorts.

2. Avsaknad av samband med konsumtion. Den som aldrig ägnar Sveriges Television eller Sveriges Radio någon uppmärksamhet för likväl betala för dem. Det är inte rimligt att en medborgare ska beskattas för att finansiera andra människors konsumtion av SVT-produktioner som “Allsång på Skansen”, “Gift vid första ögonkastet” eller “Vem vet mest?”.

3. Skattens progression. Public service-skatten beräknas utifrån 1 % av den beskattningsbara inkomsten, men den maximala skatten begränsas till att vara 1300 kr/år. Det innebär att en timmes tittning på “Gift vid första ögonkastet” kostar olika mycket beroende på vem betraktaren är och hur hög eller låg dennes inkomst är.

4. Skattens storlek. Skatten har dimensionerats för att SVT och SR ska kunna sitta i orubbat bo med en oförändrad budget. Det är orimlig utgångspunkt för att staten plockar av medborgarna i gensomsnitt en dryg hundralapp i månaden för att garantera intäkter till sina egna public service-bolag.

5. Skattens omodernitet. Tekniken har för länge sedan (redan från början) sprungit ifrån statstelevisionen. Idag finns ett rikt och varierat medieutbud. Vi konsumerar, inte minst genom Internet, nyheter, sport och underhållning genom en mängd olika plattformar och kanaler. Vi betalar för det vi vill se. Eller vi låter någon annan betala med reklam. Men vi behöver inte beskattas för att se, eller inte se, på TV.

6. Den tveksamma konkurrenssituationen. Olika företag och aktörer tävlar på en omfattande marknad om tittare, lyssnare, avgifter och reklamintäkter. Men inte SVT och SR. De kan istället med Skatteverket i ryggen obekymrat driva sina verksamheter vidare, vare sig konsumenterna gillar utbudet eller inte.

7. Inte en uppgift för staten. Staten har flera uppgifter som den behöver lösa för att vårt land ska fungera. Det handlar bland annat om att upprätthålla försvar, polis, rättsväsende, utbildningsväsende och infrastruktur. Att producera och sända lekprogram på lördagar är inte en sådan uppgift. Det får någon annan ta ansvar för.