Ryggradslös regeringschef

Förmiddagen av denna semesterdag tillbringade jag, som så många andra, framför TV:n och statsministerns presskonferens i Rosenbad. Sammanfattningsvis tvingar Alliansen Stefan Löfvén att vidta åtgärder med anledning av de exempellösa händelserna på Transportstyrelsen och regeringens obefintliga agerande i denna. Det som alltså statsministern själv – med rätta – benämnt som ”ett haveri”. Infrastrukturminister Anna Johansson får sparken och får också bära hundhuvudet för att varken regeringen eller regeringschefen informerades om den lagvidriga och samhällsfarliga verksamheten på den myndighet som hon ansvarar för. Inrikesminister Anders Ygeman omplaceras till gruppledare för sossarnas riksdagsgrupp. Överraskningen idag var att statsministern trotsar misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist. Han får sitta kvar, trots att en majoritet av den folkvalda riksdagen har uttalat att förtroendet för honom är förbrukat.

Statsministern visade inget prov på ånger. Han berörde knappt alls de allvarliga händelserna på Transportstyrelsen, vilka var orsaken till såväl regeringsombildning och presskonferens. Istället påstod han sig nu ta ansvar för landet, genom att sitta kvar och ombilda regeringen. Och han ansträngde sig (så mycket att han framstod som rent aggressiv) för att istället utmåla de borgerliga partierna som ”ansvarslösa”. Enligt statsministern är det Alliansen som brister i omdöme för att den misstror ministrar som inte skött sitt jobb och gjort allvarliga misstag. Inte ministrarna som har klantat sig. Inte han själv, som är ytterst ansvarig för regeringsarbetet och statsråden.

Dagens snackis tycks vara huruvida det är rätt eller fel av Alliansen att framhärda i sin misstro mot försvarsministern. Jag utgår från att de fyra partierna nogsamt värderade den information de fick tillgång till efter att bland annat hört ministrarna i olika riksdagsutskott. Jag utgår från att kritiken är välgrundad. Jag har därför svårt att se att bedömningen av försvarsministerns agerande (eller ickeagerande) och förtroendet för honom skulle kunna förändra sig från en dag till en annan. Det enda som har tillkommit idag är ju att statsministern uttryckt frustration och felaktigt försökt föra över ansvaret på de borgerliga partierna. Det kan inte vara skäl för Alliansen att ändra uppfattning.

Mest besvärande tycker jag det är att Stefan Löfvén själv undviker och tillåts undvika ansvar. Det är han som är regeringschef och ansvarar för regeringsarbetet. Det är han som har utsett de statsråd som han nu tvingas sparka. Han har ett stort ansvar för utnämningen av den generaldirektör för Transportstyrelsen, som med berått mod bröt mot svenska lagar och därmed äventyrade mängder av känslig information. Han har ett ansvar för den tidigare sparkade statssekreterare, som nu återanvänds som syndabock. Han är ytterst ansvarig, men uppträder som ett offer för omständigheterna, undviker ansvarstagande och skyller på andra. Det är ryggradslöst.