Sakfrågor i centrum

Idag meddelade Ulf Kristersson (M) att han för talmannen redovisat att en Alliansregering inte kan träda till med stöd av Socialdemokraterna. Det var väntat. Jag uppfattar att de utsiktslösa samtalen med Stefan Löfvén främst fördes för att Kristersson skulle kunna visa att gjort så gott han kunnat för att tillfredställa Centerpartiets och Liberalernas ouppnåeliga förväntningar. Eller som Carl Bildt uttryckte det på Twitter: “Den som är förvånad över att S inte vill släppa fram en alliansregering borde söka läkare”.

Därmed är Ulf i en halvtid av den tvåveckorsperiod som han av talmannen fått för att sondera förutsättningarna för att bilda en ny regering. På tisdagen publicerade Dagens Nyheter hans artikel där han utvecklar fyra politikområden som en regering måste ta sig an, hantera och lösa. Han skriver om att samhällskontraktet måste stärkas genom att staten presterar bättre i sina grundåtaganden. Han utvecklar ett resonemang om ett land som håller ihop, där människors livschanser tillvaratas, där arbetsmarknaden fungerar och där det finns förutsättningar för liv och tillväxt i såväl staden som på landsbygden. Han skriver vidare om att finanspolitiken måste föras på ett sätt som rustar Sverige för en lågkonjunktur, att arbetslinjen måste förstärkas liksom landets konkurrenskraft. Han avslutar med att beskriva vikten av en stram migrationspolitik och en upprustad integrationspolitik.

Det är befriande och värdefullt att statsministerkandidaten Ulf Kristersson höjer sig över den tröttsamma och låsta “vem-tar-vem-diskussionen”. Det är vuxet och ansvarsfullt att istället tydligt redovisa Sveriges olika problem som faktiskt MÅSTE hanteras ansvarsfullt och för vilka ytterligare fyra år av socialism därför inte är lösningen.

Detta är också frågor och områden där Alliansens partier i allt väsentligt har samsyn och en gemensam agenda. I det nyss genomförda valet sökte de borgerliga partierna stöd för en politk som syftade just till att angripa de problem som Ulf Kristersson beskriver. Nu prövas Alliansen och nu prövas L och C. Kommer dessa låta vem-tar-vem-spelet få stå i vägen för politiska reformer som Sverige verkligen behöver och som en majoritet av väljarna faktiskt har röstat för? Jag tror inte det. Men nog är det olyckligt att dessa båda partier målat in sig i hörn genom att länge och ivrigt förfäkta en alldeles oresonlig hållning i regeringsfrågan. Det kommer givetvis att svida att ta sig ur dessa hörn, men jag är övertygad om att pinan skulle vara kortvarig. Alternativet – att ge lejd åt ännu en S-regerings vänstervrida och destruktiva politik – skulle de sannolikt straffas hårdare för av en borgerlig väljarkår som verkligen inte röstat för en fortsättning av Stefan Löfvéns mindre framgångsrika statsministerkarriär.

Jag är därför hoppfull om att Alliansens partier tar sig samman och sätter Sveriges väl och ve framför ett obegripligt och fruktlöst politiskt spel. Jag tror att Ulf Kristersson kommer att vinna stöd för en borgerlig regering med minst två och förhoppningsvis fyra partier. Jag önskar att partierna i riksdagen under perioden visar konstruktivitet och kompromissvilja för att lösa problem och föra Sverige framåt.

LÄNK:

Prioriterade reformer för en ny Alliansregering – Moderaterna (DN) 09 oktober 2018

En kommentar för “Sakfrågor i centrum

  1. Utmärkt skrivet! Nu är det tid att bryta dödläget och gå väljarmajoritetn på 60 procent till mötes! Sandlådan måste ersättas av konstruktiva samtal mellan all partier i riksdagen utan att uteslöuta något. En borgerlig regering med aktivt eller passivt stöd av det socialkonservativa SD är det naturliga valet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.