Snabbtåg mot ändstationen

I afton har jag suttit ordförande för Brottsofferjourens (BOJ) i östra Skaraborg årsmöte. Jag är glad och hedrad över att kunna få hjälpa till med denna lilla uppgift. För medlemmarna i BOJ, som organiserar och utför stöd till brottsoffer och vittnen, fullgör en mycket viktig och berömvärd insats. Jag ser dem som riktiga vardagshjältar!

Det var andra gången jag fullgjorde detta uppdrag. Märkligt nog så var det också andra gången som jag i anslutning till detta drabbades av rejält tågstrul och andra gången jag ramlade in på årsmötet med andan i halsen, efter att ha klippt sträckan mellan stationen och Bagaren i Skövde med höga knäuppdragningar. Jag avskyr att komma för sent och jag skäms verkligen som en hund när det händer.

Som tågpendlare har jag dock fått vänja mig vid att inte alltid kunna kontrollera min tid. Idag berodde förseningen på ett växel- och signalfel i Floda. Flera av de många förseningarna som numera präglar svensk järnvägstrafik beror på bristande underhåll. De tidigare socialdemokratiska regeringarna sköt regelmässigt ett underhållsberg framför sig. Trots att Alliansregeringen beslutade om en historiskt omfattande satsning på järnvägsunderhållet, släpar underhållet efter. Behoven är mycket omfattande och kapaciteten för att utföra underhållsarbetet är begränsad.

Samtidigt som Sverige plågas av brister och förfall i sin befintliga infrastruktur, pågår någon slags planering för en gigantisk investering i höghastighetsjärnväg mellan de tre storstäderna. Detta inom ramen för den så kallade Sverigeförhandlingen. Kostnaden uppskattas till hissnande 190-320 miljarder. Det är hissnande summor. Osäkerhetsmarginalen är enorm. Den möjliga nyttan i förhållande till investeringskostnaden är minst sagt oklar.

På senare tid har ifrågasättande röster börjat höjas kring höghastighetsjärnvägarna. I förra veckan uttryckte Moderaternas finanspolitiska talesman Ulf Kristersson, ett antal ledande, liberala kommunpolitiker samt den gamle statsministern Göran Persson (S) skepsis till detta gigantiska projekt.

Jag förmodar att luften snart kommer att pysa ur projektet. Det är helt enkelt för stora pengar i förhållande till den förväntade nyttan. Det är uppenbart att det finns mer angelägna investeringar att göra. Som till exempel att reinvestera i och rusta upp och förstärka den befintliga infrastrukturen. Genom att till exempel bygga ut ett blygsamt antal omkörningsspår på Västra stambanan skulle man ju kunna öka flödet och hastigheten ordentligt. Och detta för en spottstyver jämfört med fantasibanan på andra sidan Vättern.

Med detta sagt vill jag understryka att alla delar som nu ligger i Sverigeförhandlingarna inte alls är tokiga och onödiga. Det finns till exempel starka skäl för att i Västsverige binda samman Göteborg och Borås med en vettig järnväg för att möjliggöra vettig pendling mellan länets största städer och däremellan Landvetters flygplats. Och visst finns det också flera andra investeringsobjekt som positivt skulle bidra till utveckling och tillväxt.

Men höghastighetsbanorna tror jag inte på. Planerna för detta projekt närmar sig sannolikt sin slutstation.

LÄNKAR:

M svänger om snabbtåg – 10 mars 2016
Därför vill vi inte ha höghastighetstågen – 09 mars 2016