Svartmålning färgade valet

Det är nu mer än ett dygn sedan vallokalerna stängde. Stor besvikelse. Medan Fredrik Reinfeldt på valnatten statsmannamässigt meddelade sin avgång kravlade Monica Green (S) mindre värdigt runt i Livets brunn i Skövde för att fira att sossarna vunnit regeringsmakten. Däremot kunde hon inte, trots allt publikt plaskande, redogöra för hur denna regering ska se ut. Än mindre vilken politik som den ska föra. Om detta ska hon återkomma, lät hon meddela på Twitter.

Det parlamentariska läget är nämligen bedrövligt och osäkerheten är stor. Det understryks av att såväl den svenska kronan som börsen nu faller. Det enda som hittills är klart är att Stefan Löfvén (S) exkluderat Vänsterpartiet som regeringspartner. Jag tycker att det är hedervärt att han nekar kommunisterna tillträde till Sveriges regering. Jag tycker dock att han borde klargjort detta för väljarna före valet.

Hur kunde Alliansen förlora valet? Hur kunde väljarna sparka Europas kanske mest framgångsrika regering, som skickligt lotsat landet runt lågkonjunkturernas och finanskrisernas förrädiska grynnor och skär? Varför straffade befolkningen det ledarskap som fört vårt land till att vara ett av världens mest välmående? Min uppfattning är att vänsterpartierna genom en medveten och skickligt utförd svartmålningskampanj av Sverige lyckades slå undan benen för den borgerliga regeringen, men också kratta gången för Sverigedemokraternas tillväxt. (Jag orkar inte här exemplifiera, utan hänvisar till en artikel av riksdagsledamoten Tuve Skånberg (KD). Den gör upp med dessa lögner).

Alliansen lyckades inte stå emot svartmålningskampanjen. Trots att vi kunde visa mängder av diagram, staplar och kurvor på att sakernas tillstånd i Sverige är bra eller mycket bra, kunde vi inte värja oss mot människors förnimmelse av en annan verklighet. Trots att de allra flesta själva fått det mycket bättre under Alliansens år vid makten, underblåstes en misstanke om att andra fått det sämre; Den mystiska myten om ”att något har gått sönder”. Den myten gav också, menar jag, utrymme för människor att utveckla andra förklaringar och söka efter syndabockar. Jag har knackat på många dörrar och samtalat med många väljare i valrörelsen. Jag har stått öga mot öga med människor som varit fullständigt övertygade om att Sverige går och mår dåligt. För detta har de givit invandringen skulden.

Jag är faktiskt inte förvånad över att Moderaterna gick tillbaka. Jag upplevde valrörelsen som en heroisk försvarsstrid. Vårt sikte och korn riktades mot de motståndare som hotade att rasera det som Moderaterna och Alliansen uppnått. Vi talade avsevärt mer om S, V och MP än om våra egna idéer och ambitioner. Vår berättelse om Sverige tycktes på något vis ta stopp här. Med genomförda jobbskatteavdrag, RUT-avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Vi försvarade tagen terräng istället för att rycka framåt.

”Förändra er eller dö” har varit ett mantra, avsett att skänka mod åt dem som stundom känt tveksamhet inför Moderaternas, förvisso hittills framgångsrika, ompositioneringar i olika frågor. Jag tycker att vi i Moderaterna på sistone har utvecklat ett för taktiskt förhållningssätt till politiken. Fokusgrupper, analyser av väljarbeteenden och studier av opinioner har givits ett för stort utrymme. Ideologi, värderingar och idéer ett för litet. Vi har utvecklats till att vara ett stort och brett parti, men därmed också i vissa avseenden ett uddlöst parti med diffusa konturer. Så har jag också, vid mina samtal på förstubroarna, mött människor som sagt sig vara moderater, alltid ha röstat på Moderaterna, men som nu inte riktigt längre känner igen sitt parti. En fråga som återkommande nämnts som illustration för detta är försvarsfrågan. I denna har en tydlig och starkt ideologiskt förankrad hållning ersatts med en linje som för många, inklusive mig, ter sig svår- och faktiskt emellanåt obegriplig.

Mitt i all den dysterhet, som jag nu känner, kan jag ändå se ljuspunkter. Den starkaste är det lokala valresultatet i Skövde. Trots att vi pressades ned av ett fallande nationellt väljarstöd lyckades vi lokalt stå upp och hejda nedgången. I valet till Sveriges riksdag tappade Moderaterna i Skövde 6 % av väljarstödet. Men i valet till kommunen endast 2 %. Förvisso ett tappat mandat, men ändå en stark förtroendeförklaring för kommunalrådet Katarina Jonsson (M) och det lag som styrt Skövde de senaste fyra åren. Vi har också haft en bra valrörelse, tycker jag, med ett starkt och tydligt politiskt innehåll och en välorganiserad kampanj.  Denna har burits av många arbetsamma och glada valarbetare. Stämningen har undantagslöst varit riktigt god. Många partivänner har gjort riktigt fina insatser för Moderaterna och Alliansen.

För egen del förefaller en riksdagsplats nu vara avlägsen. Moderaterna i Skaraborg går från tre till två mandat och jag står ju på plats nummer tre på valsedeln. På onsdag ska det sent inkomna förtidsrösterna och, tror jag, utlandsrösterna räknas, samt givetvis personkryssen. Då kan jag skriva slutorden för 2014 års valrörelse.

LÄNK:

Kan de rödgröna vinna valet utan lögner? – GP 11 september 2014

2 kommentarer för “Svartmålning färgade valet

  1. Tveksamt om sossarna ”vann”. När de nu kastar ut V, sjunker ju deras valresultat från + 1 promille, till plusminus noll…

  2. Anders, läser och begrundar och kan tänka dina tankar ligger rätt. Det jag funderat på är varför så många moderater väljer SD. En diskussion över frukostbordet hemma; kan det bero på att människor är oroade över den invandring som uppkommit efter Syrien, är det otryggheten bland människor när vi inte levererat ett svar på hur vi ska hantera integrationen. Jag tänker, om vi varit tydliga i att tala om hur vi hjälper dem som kommer hit, att vi svarar på frågan vi löser det, vi klarar det. Varit tydliga där och haft ett tryggt svar. Bara funderingar. Sedan håller jag med om att Sjöstedts idoga nedslag på privatiseringarna bidragit till stor del av förlusten. Kristina Gustafsdotter

Kommentering avstängd.