Sverige behöver en regering som agerar

Det var längesedan jag satte mig ned för att blogga nu. I den nu alldeles överskuggande frågan – flyktingkrisen – rör det sig fort. I förra veckan besutade regeringen om ett antal åtgärder för att begränsa inflödet av flyktingar till Sverige. Orsaken är att systemet börjar bli mättat. Det råder akut brist på bostäder. Migrationsverket har till och med meddelat att det inte längre kan tillhandahålla tak över huvudet till dem som nu kommer som flyktingar till Sverige.

Den svenska politiken förefaller vara händelsestyrd. Den reagerar i ett sent skede istället för att med förtänksamhet agera. Den stora flyktningströmmen är ju ingen överraskning. Flera prognoser har sedan länge vittnat om utvecklingen.

Det är Moderaterna som nu står för initiativet på området genom att presentera olika, nya förslag. Förslag som veckor eller dagar senare, om än motvilligt, blir regeringspolitik. Miljöpartiet slits mellan sin utopiska idealism och kravet på att som regeringsparti ha i alla fall en gnutta markkontakt med verkligheten. Det märkliga resultatet är ett regeringsparti som ena stunden deltar i besluten och “tar ansvar” för att i den andra gå i stenhård opposition mot regeringens politik. Det är knappast trovärdighetshöjande. Varken för partiet, dess företrädare eller för Sverige som nation.

Sverige har förlorat kontrollen. Systemet för mottagande och asylprövning är uttänjt till bristningsgränsen och riskerar att braka samman, om det inte redan har gjort det. Det är en definitionsfråga. Sverige behöver därför en paus. En tillfällig timeout. Rådrum för att kunna konsolidiera mottagandet och bringa ordning i systemen. Tid för att anpassa politiken efter de övriga EU-länderna och därigenom öka pressen på dem att ta ett rimligt ansvar i en historiskt krävande situation.

Om detta handlar den dagsaktuella politiken. Moderaterna presenterar alltså återkommande förslag om reformering av migrationspolitiken och tar därmed bestämda steg bort från den olyckliga överenskommelse, som regeringen Reinfeldt en gång ingick med just Miljöpartiet. Statsminister Löfvén reagerar med förutsägbarhet. Först med skarp kritik och ifrågasättande. Några dagar senare med att adoptera förslagen och göra det till egen politik. Regeringen är svag och handlingsförlamad och låter oppositionen driva den framför sig.

Även om åtgärder på migrationsområdet nu är nödvändiga, är det inte tillräckligt. Vi måste bryta med decennier av misslyckad integrationspolitik och göra annorlunda. Det är nödvändigt. För även om Sverige lyckas få till stånd en paus, kommer flyktingströmmarna i världen inte avta än på länge, eftersom allt för många länder är i förfall, upplösning och plågade av krig och terror. Att fortsätta på den inslagna, misslyckade vägen kommer att leda till en enorm försörjningsbörda på den arbetande delen av befolkningen, utmana grunderna i välfärdssamhället och leda till en oönskad framväxt av utanförskap och parallellsamhällen.

Sverige behöver därför ta fler och medvetna steg bort från omhändertagandeperspektivet och istället förstärka och rusta arbetslinjen. Det behövs fler enkla jobb. Inte färre. RUT-reformen behöver byggas ut. Inte strypas åt. Försörjningskraven på nyanlända måste skärpas betydligt, särskilt vid anhöriginvandring. Vi måste vidare sluta att betrakta nyanlända som ett grått och enhetligt kollektiv och istället medvetet tillvarata de många kompetenser och förmågor som flera individer för med sig och som vårt samhälle kan ha nytta av. Det kräver snabbare handläggning och prioritering av dem som med relativt enkla matchnings- och utbildningsinsatser kan förflyttas från utanförskap till arbete.

En omdanad och liberaliserad arbetsmarknad är den stora nyckeln till att Sverige ska utvecklas till att bli ett hållbart välkomnande och inkluderande land. Den kompakta arbetsmarknadspolitiken med dess höga trösklar och omfattande kostnader klarar inte att möta vår tids krav och förutsättningar. Invanda föreställningar och anammade begränsningar måste nu på goda grunder utmanas och ifrågasättas. Det är synnerligen tveksamt om den svaga S-MP-regeringen har förmågan att göra det. Sannolikt inte. Därmed får åter regeringsfrågan aktualitet. Sverige behöver en regering som agerar och regerar. Inte parerar och reagerar. Det behövs en borgerlig regering och det helst tidigare än 2018.