Vad vill S med Billingen?

Gårdagens debatt i kommunfullmäktige kom att bli en av de märkligare jag har upplevt. Sossarna satte sig tidigt i centrum genom att yrka återremiss. Med detta gjort hukade sig sedan S-ledamöterna i bänkarna och undvek vidare besök i talarstolen. De många frågor, som Alliansens ledamöter ställde till dem, bemöttes med ansträngd tystnad. De förblev obesvarade. Det hela var nästan pinsamt.

Med sitt förslag om återremiss, vilket är ett kommunjuridiskt uttryck för att skjuta beslutet på framtiden för att komplettera beslutsunderlaget, ville S – förvisso inte med någon större iver – än en gång få åhörare och väljare att tro att förslaget är ett ofullständigt hafsverk. Det är det inte. Det är ett osedvanligt gediget och väl underbyggt underlag. Sossarnas tama frågor kan därmed också i huvudsak besvaras med hänvisning till just de befintliga handlingarna, menar jag.

Sossarna har haft mycket rikliga möjligheter till att utöka sin kunskap och sitt vetande om saken. De har i Marie Ekman (S) ett heltidsarvoderat oppositionsråd. Marie skulle, om viljan hade funnits, kunnat ha ägnat hela dagar åt att inhämta information från Alliansens kommunalråd och från de tjänstemän som arbetat så intensivt med ärendet. Sossarna hade, om viljan hade funnits, kunnat ställa vettiga frågor till den expertpanel, som deltog när ärendet var uppe för information vid kommunfullmäktiges sammanträde den 21 mars. Sossarna hade också kunnat fråga eller yrka redan i kommunstyrelsens arbetsutskott den 23 mars eller i kommunstyrelsens sammanträde den 4 april. Det gjorde de inte. Viljan fanns inte. Istället avstod de från att delta i besluten.

Att få mer information om ärendet var nu inte heller syftet med återremissyrkandet i gårdagens kommunfullmäktige. Även om S-företrädarna hade tunghäfta under fullmäktigedebatten var partiets gruppledare, Maria Hjärtqvist (S), mer frispråkig efter densamma. I Skövde Nyheter deklarerade hon, till synes utan betänkligheter, vad återremitteringen egentligen gick ut på:

SN 25 april 2016

Fritt översatt: “Vi är få få för att besegra Alliansen. Men vi kan i alla fall jävlas och fördröja processen. Second best liksom”.

Sossarna har sagt nej och det gjorde de redan för mer än en månad sedan. Den 19 mars beslutade självaste arbetarekommunens årsmöte att avvisa förslaget. Där och då avslutades och stängdes sossarnas eventuella interndiskussion och tankeprocess. Fullmäktigeledamöterna bands vid en uppfattning och en linje. För i S, har jag lärt mig, är arbetarekommunen den församling som bestämmer. Sossarnas fullmäktigegrupp är mer ett lydigt, arvoderat redskap.

Den 1 april meddelade Hjärtqvist, genom Radio Skaraborg, att fullmäktigegruppen satt ned foten för ett nej och att det just var årsmötets beslut som legat till grund för detta:

SR 01 APR 16

När arbetarkommunens medlemmar samlades för årsmöte i kommunfullmäktigesalen den 19 mars hade de haft ungefär ett (1) dygn på sig att studera det 66 sidor långa beslutsunderlaget, vilket offentliggjordes den 18 mars. Hur många S-medlemmar hade läst det? Hur många visste att det ens fanns? Föredrogs det överhuvudtaget? Eller fick materialet stå åt sidan till förmån för de kritiska deklarationer, som ledande S-ledamöter redan hunnit proklamera under processens inledande veckor? Vilken agenda hade egentligen den eller de som höll i taktpinnen och som vallade den närvarande församlingen mot beslut?

Socialdemokraternas agerande och uppträdande i denna fråga innebär ett tydligt trendbrott. Tidigare har S varit närvarande i processer och i beredningar av viktigare frågor. Därmed har de kunnat utöva påverkan och inflytande. Men sedan januari, då de meddelade att de inte hade för avsikt att alls delta i överläggningar och förhandlingar om Billingen, har de stått vid sidan av. Strävan efter att förhandla, kompromissa och uppnå samförstånd för Skövdes bästa ersattes med kompromisslös konfrontation. Drog Skövdeandan i och med Billingefrågan sin sista suck?

Eller kan det vara så att S-ledningen helt enkelt har gjort ett misstag och råkat klanta till det? Förivrade den sig genom att driva den tunga arbetarekommunens årsmöte till beslut i ett alldeles för tidigt skede? Innan det att Skövde kommuns beslutsmaterial kunde avfärda de många farhågor och missförstånd, som dittills trumpetats i lokala media? Målade Ekman och gänget in sig i ett trist litet hörn, som de därefter inte kunnat ta sig ur? För nog vore det en prestigeförlust att ånyo inkalla arbetarekommunens årsmöte och yttra orden “Vi hade lite för bråttom, hörrni! Vi har ändrat oss. Satsningen på Billingen är till stor nytta för kommunens, företagens och ekonomins utveckling. Förslaget är väl underbyggt och det är fullt lagligt. Vi tycker att ni ska upphäva beslutet från i mars. Okej?”.

Under gårdagens debatt fick varken Alliansen eller medborgarna några svar från Socialdemokraterna. Men vi moderater kommer fortsätta att vara frågvisa. Vi tänker inte låta det största oppositionspartiet gömma sig bakom dimridåer. Vi tänker inte låta dem klara sig undan med grovt tillyxade bortförklaringar och motsägelsefulla budskap. Vad vill Socialdemokraterna egentligen med Billingen? Och vad kommer det sig att Socialdemokraterna har agerat så anmärkningsvärt märkligt i just denna fråga?