Vanmakt

Jag känner vanmakt. Jag känner besvikelse, vrede och frustration över hur situationen urartar i världen. Jag förfäras när jag ser ungerska soldater resa stängsel och taggtråd för att stoppa människor att komma över gränsen från Serbien. Jag ryser när jag ser flyktingar motas med vattenkanoner vid gränsen till Makedonien. Jag förfasas när jag ser ungersk polis gå loss med batongen på civila, olyckliga människor vid centralstationen i Budapest. Jag gråter när jag ser drunknade barnkroppar spolas upp på Medelhavets stränder.

Världen har verkligen gått i baklås. Det syriska haveriet är en konsekvens av FN:s impotenta organisation, som låter den som vill minst blockera allt vad mänskliga rättigheter och anständighet heter. Så har Putins ryska skurkregim med sitt veto länge kunnat hålla FN undan från Syrien, där ryska trupper nu rapporteras vara invecklade i stridigheter på Assad-diktaturens sida.

Som ett litet ljus av hopp framträder ändå den fredsplan, som Säkerhetsrådet till sist lyckades besluta om för några veckor sedan. Även om det är svårt att se hur det låsta politiska läget ska kunna dyrkas upp, är det positivt att det ändå på högsta nivå förs samtal om planer för fred. Det är oändligt mycket bättre än passivitet och hindrande veton. Det är också en förutsättning för att världssamfundet i någon avlägsen förlängning ska kunna agera och sända in militär med fredsframtvingande mandat.

Men dit är det långt. USA är krigstrött efter de mindre framgångsrika men mycket kostsamma kampanjerna i Irak och Afghanistan. Och i EU saknas det ledarskap och vilja att agera gemensamt och resolut. Det komplicerade kriget tycks därmed få fortgå med ökande mänskligt lidande samt eskalerande flyktingströmmar som följd.

Jag är väldigt besviken på EU:s medlemsländer, som inte alls lyckats hantera den situation som kriget i Syrien framkallat på något medvetet sätt. Medelhavsländerna brottas med gigantiska utmaningar på grund av de stora flyktingströmmarna, men de övriga länderna väljer – med få undantag, varav Tyskland och Sverige är två – att titta bort. EU har lyckats förbjuda snus av folkhälsoskäl. Men när organisationen står inför frågan om liv och död, som flykten från krig och terror innebär, är den udd-, tand- och orkeslös.

Det är sorgligt att den värdegrund, som ska utgöra Europeiska Unionens stabila bottenplatta, visar sig så spröd, ynklig och svag. Det råder ett besvärande ledarskapsunderskott i Europa. Nationella småpåvar med inskränkta synfält och kortsiktiga perspektiv manövrerar för att undvika ansvarstagande.

Regeringen Löfvén har jag tidigare kritiserat för sitt bristande ledarskap. De senaste dagarna har den ånyo visat prov på en alldeles enorm tondövhet och taskig tajming. I den budgetproposition, som ska läggas i riksdagen i slutet av september, slopar S-MP-regeringen den avdragsrätt för välgörenhet som Alliansregeringen införde. I realiteten inför regeringen Löfvén därmed en straffskatt på svenska folkets medlidande, solidaritet och givmildhet. Det leder möjligen till några miljoner kronor extra i den svenska statskassan. Men vad mycket värre är också till färre filtar, färre tält, färre mediciner, färre vattenflaskor och färre matransoner i de överfulla lägren i Libanon och Turkiet. Det är riktigt uselt, Stefan Löfvén!