Verkligheten bortom idyllen

Jag stod längst ut på badbryggan i bohuslänska Saltkällan. Barnen for upp och ned ur vattnet och gjorde mer eller mindre akrobatiska hopp från bryggans tvåmeterstorn. Förtjusta skratt, glada rop och ljudet av raska tramp från ivriga barnfötter bildade matchande ljudkuliss till den bedårande synen av klarblå himmel, glittrande vågor och sommarsvensk grönska i bakgrunden.

Mitt enda lilla bekymmer där och då var om jag skulle våga vara lika modig som barnen och kasta mig i vattnet. Även om det var lockande indikerade barnens blånande läppar att havsbad idag inte var en enkom behaglig upplevelse.

Brevid mig stod en utländsk, äldre man som sökte och fick min uppmärksamhet. Han pratade inte ett ord svenska och tycktes endast kunna några enstaka räkneord på engelska. Med gestikulerande lyckades vi reda ut att det nog var kallt i vattnet, att det nog var två till tre meter djupt och att jag hade för avsikt att bada.

Han skrattade och log vänligt och lyckades få mig att förstå att han undrade var jag bodde. Svaret blev Munkedal, som är kärlekens hemkommun och därmed min sommarbas.

– Munkedal! utbrast min nye bekant och lät mig förstå att där bodde han också.

Därefter förstod jag snabbt att han var flykting från Syrien. Och att han hade upplevt krigets fasor. Han fick fram en mobiltelefon och visade en bild på tre människor. Det var svårt att se bilden i det starka ljuset från solen. Mannen gestikulerade och försökte berätta. Berättelsen handlade om våld, krig och olycka. Mannen förmedlade med gester och ljud bilden av granatexplosioner. Dessa hade gjort honom döv på ena örat, uppfattade jag av hans distinkta teckenspråk. Sedan visade han mig ärren på hans kropp. Ärr som ilsket rusande granatsplitter lämnat efter sig.

Han fortsatte att berätta. Jag lyssnade, nickade och flikade emellanåt in bekräftande hummanden. Det kändes viktigt att lyssna. Det kändes viktigt att försöka förstå, även om jag omöjligen kunde uppfatta och tillgodogöra mig allt det som han på sitt eget språk berättade om. Till sist frågade han mig vad jag hette. Vi presenterade oss och skakade hand och vi skrattade åt att våra namn var tämligen lika. Ahmed och Anders.

Han vinkade farväl och vandrade längs bryggan in mot stranden. Jag stod kvar med en färsk påminnelse om att det inte så långt bortom den svenska sommaridyllen finns en annan, avsevärt dystrare verklighet. En vardag av våld, skräck, lidande, otrygghet och förföljelse.

Det syriska kriget är inne på sitt femte år. En kvarts miljon människor beräknas ha dött i stridigheterna. Många är civila. Flyktingströmmarna är gigantiska. Över sex miljoner är internflyktingar och tre miljoner är på flykt i annat land, företrädesvis i Libanon, Jordanien och Turkiet. Siffrorna kan möjligen vara inaktuella och nu större och mer fasansfulla än så. Världssamfundet står blockerat och handfallet. Det känns vanmäktigt.

Jag är utomordentligt tacksam över att jag och mina barn får leva i en trygg och ordnad tillvaro i vårt fina land. Men friheten och tryggheten är inte given och aldrig självklar. Inte ens i det sommaridylliska Bohuslän.

En kommentar för “Verkligheten bortom idyllen

  1. Tack för en fin berättelse! För mig är demokrati enda alternativet och din berättelse visar hur skör den är. Att genom en allmän värnplikt innefatta även nyankomna känns än mer viktigt, då vårt närområde känns än mer osäkert.

Kommentering avstängd.