Vi måste ta ett större ansvar för vår säkerhet

trump

De amerikanska väljarna har utsett Mr Trump till landets 45:e president. Det trodde jag inte skulle ske, även om jag naturligtvis visste att det kunde hända. Det tycks svepa en folklig missnöjesvåg över världen. Tidigare svepte den bort Storbritannien från EU-samarbetet. Nu svepte den bort Hillary Clintons möjligheter att bli USA:s första kvinnliga president.

Många funderar nu på vad den nye presidenten kommer att betyda för världen, för USA och för Sverige. Det gör också jag. Mr Trumps i det närmaste isolationistiska ekonomiska politik bådar ju inte gott. Den kommer inte bidra till att göra varken USA eller världen särdeles ”great again”. En av USA strypt och inskränkt frihandel kommer att leda till en nedgång i världsekonomin. Det kommer att påverka Sverige, som i hög grad är beroende av sin utrikeshandel och sin export. Det kommer att påverka Västsverige där många är anställda i exportföretag inom tillverkningsindustrin.

Mr Trumps mer introverta syn på säkerhetspolitiken bådar inte heller gott. Europas säkerhet vilar i hög grad på amerikansk närvaro och på ett amerikanskt intresse för att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen. Det finns en risk att Mr Trumps USA bryter eller i varje fall försvagar den transatlantiska axel som så länge varit en förutsättning för trygghet, stabilitet och säkerhet i Europa och istället tonar ned sitt engagemang och minskar sitt bidrag. Man kan spekulera i vad det innebär att Rysslands garvade och aggressive president Putin nu har fått en orutinerad ledare som motpart i västvärldens viktigaste nation. Man kan fundera över hur ett expansionistiskt Ryssland skulle välja att agera i en situation med en decimerad försvarskapacitet i Europa.

Nu är dock Mr Trump ännu inte installerad. Det återstår att se hur mycket av vildsint retorik som sedan verkligen övergår till praktisk politik. Någonstans anar jag att även en vilt svingande populist kommer att tvingas anpassa sig till den grå vardagens krassa realiteter. Sedan är det ju inte heller så att den amerikanske presidenten har diktatoriska befogenheter. Förhoppningsvis kan moderata krafter i kongressen bidra till att bromsa och lindra den nye presidentens mest yviga planer.

Men för Europa och inte minst Sverige innebär valet av Trump en gällt ringande varningsklocka. Det påminner oss om att vi inte kan lägga ansvaret för vår säkerhet i någon annans händer. Särskilt inte när dessa när dessa knyts och dras tillbaka. Vi kan inte med självklarhet utgå från att de amerikanska skattebetalarna för evigt och alltid ska betala notan för vår säkerhet. Vi kan inte räkna med att amerikanska politiker ska riskera unga amerikanska mäns och kvinnors liv för att skydda oss. Slutsatsen är att vi själva måste ta ett större ansvar för vår säkerhet än vad vi gör idag.

Jag menar att valresultatet i USA är ännu en anledning (det saknas inte starka skäl sedan tidigare) för svensk politik att med kraft och iver ta sig an försvarsfrågan. Sverige måste, så snabbt det går, höja sin försvarsförmåga och det rejält. Vi måste omdana det nuvarande expeditionsförsvaret, som främst är designat för att uppträda med mindre enheter på andra platser än i Sverige, till att bli en organisation som utgör en respektingivande och krigsavhållande kraft i vår region.

Det kommer att kosta pengar för att återta en del av det som decennier av nedrustning, nedskärning och underfinansiering har raserat. Vi måste därför börja räkna upp försvarsanslagen med sikte på den tvåprocentsnivå som är Natos rekommendation och som för övrigt Tyskland nyligen beslutade att anta som sitt mål. För svenskt vidkommande skulle det innebära fördubbling jämfört med dagens nivå. Ett sådant beslut vore en tydlig signal till omvärlden och det skulle ge Försvarsmakten utrymme för att skyndsamt inleda ett återtagande. Det behövs i dessa tider av stor ovisshet.