100 år sedan skotten i Sarajevo

Sent på lördagen påminns jag om att världen idag högtidlighåller minnet av skotten i Sarajevo. De dödande skott, som ynglingen Gavrilo Princip avfyrade mot den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie den 28 juni 1914. Skotten, som utlöste en rad av politiska kedjereaktioner, vilka gjorde det första världskriget politiskt oundvikligt. Jag har för övrigt själv stått på attentatsplatsen och känt historiens vingar slå omkring mig under min tjänstgöring i SFOR i Bosnien-Hercegovina 1998. Några år efter det att Balkan än en gång hemsökts av krigets fasor.

I Sverige ägnas dagen måttligt intresse. Det är ingenting som berör oss så mycket mer än en ytlig påminnelse om vad de flesta av oss fått läsa och höra om under historielektionerna i skolan. I övriga delar av Europa  högtidlighåller däremot människor idag minnet av anförvanter, vilka stupade i antingen det första eller det andra världskriget. Det senare var ju en brutal konsekvens av det första. I den belgiska och franska terrängen märks  ännu de smärtsamma ärren av skyttegravar och det dödsbringande artilleriets stormeld. Där märks spåren och minnena av industrialismens krigföring, vilken nådde dittills oöverträffade volymer av döda, skadade, lemlästade, traumatiserade, föräldralösa och framtidsberövade människor.

I Sverige följer vi idag istället välmående de kontrollerade kraftmätningarna mellan olika nationer i fotbolls-VM i Brasilien. Säkert förbannar också någon orättvisan i att ett ihållande regn tillåts spoliera en hel semesterdag. Men få av oss har anledning att av personliga skäl tänka tillbaka på vad som utspelades i vår relativa närhet under en tid, som trots allt inte är mer avlägsen än att många av oss faktiskt har träffat människor som levde när den utspelade sig.

Vi lär av historien att vi inte lär någonting av historien, sa en gång den tyske filosofen Friedrich Hegel, som anses vara en av den politiska konservatismens förgrundsgestalter. Jag tror tyvärr att filosofen (finns det förresten sådana längre, eller är de alla ersatta av tankesmedjor?) har väldigt rätt i det.

För efter det första världskrigets slut utgick majoriteten av beslutsfattarna i Sveriges riksdag från att någon liknande vederstygglighet aldrig mer skulle kunna hemsöka jorden och än mindre Sverige. Med det beryktade 1925 års försvarsbeslut tvangs den svenska försvarsmakten att genomgå en enorm reduktion och åderlåtning. Fanorna troppades på åtskilliga de regementen, av vilka de flesta varit på vakt sedan 1600-talet. Försvaret sattes på undantag. Historiens återupprepning lät dock inte vänta länge på att avslöja detta politiska missgrepp. Redan 14 år senare, 1939, stod världen ånyo i brand. Det andra världskriget inleddes; det totala kriget som krävde enorma förluster i människoliv och lidanden på hela planeten. Men Sverige undkom, som vi alla vet, även det andra världskriget och klarade sig undan med ytterst små förluster i form av olyckor och främmande makts vådabekämpning.

Sverige kan därmed stoltsera med att officiellt inte ha varit i krig sedan 1814. Vi svenskar har därmed invaggats i tron att freden är mer eller mindre självskriven för ett av världens mest fredliga länder. Krig och elände är något som utspelas där, men inte här. Även det Kalla kriget kunde avslutas utan svensk inblandning och svenska förluster. Ett havererat Sovjetunionen och ett sargat Ryssland togs av svenska beslutsfattare i slutet av 1900- och början av 2000-talet för intäkt för att krig och konflikter en gång för alla hörde till historien. Det har visat sig vara felaktig bedömning.

För vi ser idag ånyo ett potent Ryssland resa offensiva stormaktsambitioner. I Ukraina pågår nu något som skenbart har dragen av ett olyckligt inbördeskrig, men som i realiteten är konflikt och krig initierade och kontrollerade av Ryssland. Den oacceptabla händelseutvecklingen i Ukraina sänder kalla ekon även till våra frihetsälskande baltiska grannländer Estland, Lettland och Litauen; de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Denna kris förändrar och skärper det säkerhetspolitiska klimatet i världen, Europa och Norden.

I Europa ringer idag kyrkklockor och kransar läggs vid monument som åminnelse av kriget. Den eviga freden är, 100 år efter det att den förödande krigsgnistan tändes, ännu långt ifrån vunnen. Världen är förvisso en mindre konfliktbetonad plats men tydliga motsättningar, hot och risker förekommer och kan definitivt inte avskrivas för framtiden. Det är hög tid att faktiskt lära sig av historien. Även i vårt skenbart trygga och fridfulla hörn av världen. Sverige behöver ett kapabelt försvar och det försvaret måste byggas i samverkan med andra. Det kräver ökade försvarsanslag och anslutning till försvarsalliansen Nato.

LÄNKAR:

Dieser Teenager zündete die Welt an – Bild Zeitung 28 juni 2014
Queen honors World War One volonteers – BBC 28 juni 2014
Sarajevo marks 100 years since […] shooting – BBC 28 juni 2014