30 år sedan

Det är idag 30 år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds i korsningen mellan Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm av en ännu okänd gärningsman. Min far gick till brevlådan morgonen därpå för att hämta in lördagstidningen. Skövde Nyheter (som på den tiden var en dagstidning med utgivning måndag-lördag) hade lyckats att få in den nattliga nyheten från TT i en ruta längst upp på förstasidan.

– De har skjutit Palme! vrålade far. Palme är mördad!

Jag vaknade av ropen och jag låg i min säng och funderade på innebörden av ordet ”mördad”. Var Olof Palme verkligen död? Hur var det möjligt? Jag for upp. Familjen samlades framför TV:n och vi följde nogsamt nyhetsrapporteringen om det brutala dådet. Jag minns att jag tyckte att allt var så obegripligt och kusligt att jag brast i gråt. Sådant här får inte hända. Inte i det Sverige som jag – och många andra – trodde var ett tryggt och fridfullt hörn av världen.

Vid denna tid var jag 14 år gammal. Jag var inte politiskt medveten eller intresserad alls och hade ingen utvecklad bild av Olof Palme och hans politiska gärning. Den bilden växte fram senare. Där och då var det bara alldeles för jävligt att någon kunde skjuta Sveriges statsminister. Det är det fortfarande. Det är sorgligt att någon mördare aldrig kunnat lagföras. Det är bedrövligt att det svenska folket efter 30 år inte fått något vettigt svar på frågan om vem som gjorde det och varför. Det är eländigt att vi sannolikt aldrig kommer att få det.