Allt för krigsförbanden!

Jag har nu läst Riksrevisionens rapport ”Att bygga nationell försvarsförmåga” (RIR 2021:23). Sammanfattningsvis berättar den att arbetet med att öka arméns operativa förmåga går sämre och långsammare än vad riksdagen 2015 slog fast för perioden 2016-2020. Regeringens uppföljning kritiseras som bristfällig. Men å andra sidan har regeringen inte fått rättvisande underlag från Försvarsmakten. Myndigheten har, enligt revisionen, helt enkelt inte koll på hur taskigt utgångsläget var för den svenska armén och därmed underskattat de svårigheter som väntade.

Att ställa om armén till att vara organiserad, bemannad, utrustad och understödd för att åter försvara landet var och är en grannlaga uppgift. Avsevärt större och mer komplicerad än vad både rikspolitiker och försvarsledning förstod och anade.

I det modulära insatsförsvar som utvecklades under det tidiga 2000-talet (under den s k strategiska timeouten) var arméns olika förband främst avsedda för att göra insatser långt borta i främmande länder. De hade däremot en tämligen begränsad användbarhet för värnet av hemlandet. Å andra sidan menade ju de dåvarande politikerna att något sådant försvar inte behövdes. Försvarsorganisationen övergick under dessa år därför till en extremt fredsanpassad drift. Denna struktur är i olika delar kvar och är av naturliga skäl sårbar, dysfunktionell och otillräcklig för att klara krigets krav. Mycket av försvarets kunskap, rutiner, strukturer och anläggningar tilläts gå förlorade under dessa år. De hade alla behövts nu vid återtagandet av den nationella försvarsförmågan. Det går fort och lätt att riva ner. Det är mer mödosamt och krävande att bygga upp.

Av detta lär vi oss, hoppas jag, först och främst att Sverige aldrig igen så grovt får nedprioritera sin egen säkerhet. Vårt försvar måste först och främst vara avsett för att försvara vårt land. Försvaret kan därför inte dimensioneras för andra uppgifter och åtaganden. Vidare lär vi oss, hoppas jag, att försvaret lämpar sig sällsynt dåligt för snabba och tvära kast avseende uppgifter, inriktning och förutsättningar. Därför måste försvarspolitiken hanteras utifrån en försiktighetsprincip och ha ett perspektiv som sträcker sig decennier framåt i tiden. Avsevärt bortom här och nu och imorgon.

I Riksrevisionens rapport återges arméchefens uppfattning om de internationella insatserna, vilka till hög grad utförs av armén. Chefen konstaterar att insatserna bidrar till att utveckla de deltagande soldaterna och officerarna, men ”får konsekvenser för arméns möjligheter till utveckling av den samlade taktiska förmågan nationellt”. Vidare framgår att den nuvarande omfattningen”inte är hållbar då det urholkar förbanden och påverkar möjligheten till att bygga förmåga, ha god beredskap, genomföra operationer och skapa tillväxt på nationell nivå”.

Det är en tydlig signal till rikets beslutsfattare! Arméns nuvarande deltagande i hela 14 olika internationella insatser medför att omställningen till en nationell krigsorganistion hämmas och bromsas. Det är inte acceptabelt!  Försvarsförmågan är eftersatt och riksdagen har beslutat att den ska återtas och utvecklas.

Den nuvarande floran av operationer som sysselsätter Försvarsmakten behöver ses över och gallras. Bara i Mali är Försvarsmakten involverad i tre olika operationslinjer: FN-styrkan MINUSMA, den EU-ledda utbildningsmissionen EUTM och den franskledda specialförbandsinsatsen Takuba. Nog skulle antalet svenska flaggor i landet kunna reduceras, utan att det grovt skulle påverka svenska, säkerhetspolitiska intressen?

Det nationella försvaret måste under överskådlig tid ges högsta prioritet. Internationella insatser behöver därför fortsättningsvis ske i en omfattning som inte lägger krokben för de nationella försvarsansträngningarna. Regeringen och riksdagen behöver därför nogsamt väga vinsterna av det internationella engagemanget mot de konsekvenser som Riksrevisionen med sin rapport satt ljuset på.

Allt för krigsförbanden! var generalen Erik G Bengtssons, märg- och kraftfulla devis när han var chef för armén i slutet av 1980-talet (och den stod att läsa i soldatreglementena när jag i början på 90-talet gjorde värnplikt). Den har återvunnit sin aktualitet. Den nationella förmågeuppbyggnaden måste nu tydligt prioriteras.

LÄNK:

Att bygga nationell försvarsförmåga – Riksrevisionen 31 augusti 2021