Björnen sover inte

sweden

I måndags hade Svenska Dagbladet en intressant och mycket läsvärd artikel om säkerhetspolitiska förhållningssätt och militära styrkeförhållanden i Östersjöregionen. Tidningen berättar om den nära förestående, ryska storövningen Zapad 2013, som ska omfatta stora mängder soldater från Ryssland och Vitryssland. Zapad betyder “Väst”. I de baltiska länderna följer man den hotfulle grannens övning och förehavanden med intresse och oro. Den ryska retoriken och politiken mot de baltiska staterna har varit och är tuff och hotfull.

Intresset för och spänningarna i Östersjöområdet trappas upp. Det gör också den ryska krigsmakten. Detta sker med stor medvetenhet och kan inte längre sägas ske “från låg nivå”, vilket hävdats i den svenska försvarsdebatten. Björnen sover inte längre. Att Ryssland har utvecklat sin förmåga har visat sig genom materielanskaffningar och omfattande mobiliseringsövningar. Enligt SvD avsätter Ryssland 4,4 % av BNP till försvarsutgifter. Sverige lägger 1,2 %, vilket är lägst i regionen.

Svenskans bild över styrkeförhållandena i regionen har sina fel och brister. Källan, The International Institute för Strategic Studies, räknar t ex inte hemvärnet som fullvärdiga, militära styrkor, utan som “paramilitära förband”. Antalet svenska stridsvagnar är å andra sidan överdrivet, i alla fall om man räknar dem, som ska vara operativa i insatsorganisationen. Sådana här bilder säger ingenting om materielens och personalens kvalitet. Men sammantaget visar bilden att den svenska försvarsmakten till volymen är jämförelsevis mycket liten. Dugligheten i att uppträda i större förband är också därmed av naturliga skäl begränsad.

Utvecklingen i närområdet går sannerligen inte i den positiva riktning, som vore önskvärd och som flera länge hoppats på sedan Sovjetunionens kollaps. Jag menar att Sverige nu måste ta ett tydligare säkerhetspolitiskt ansvar för sitt närområde. Min uppfattning är att detta förutsätter en tydlig uppräkning av de svenska försvarsanslagen. Detta för att vitala förmågor ska kunna utvecklas och upprätthållas och för att vi ska ha en betryggande förmåga att fullgöra de stolta ambitioner, som vi satt på pränt bland annat i den utrikespolitiska deklarationen. Enligt denna kommer Sverige “inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett medlemsland eller nordiskt land”. “Vi ska både kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt”.

Jag, liksom Moderaterna i Skaraborg, hävdar också att Sverige måste förbereda och utveckla förmåga till att genomföra en ordnad styrketillväxt. Dagens insatsorganisation, som främst är dimensionerad och utformad för expeditioner utomlands, måste kunna utvecklas, kompletteras och förstärkas.

Som svar på Zapad genomför NATO i november, med Riga i Lettland som bas, övningen Steadfast Jazz. Denna syftar till att öva och pröva insatsförmågan i enlighet med åtagandena i artikel 5 om kollektivt försvar av medlemsländerna. NATO markerar tydligt att alliansen både har förmåga och avsikt att försvara sina medlemmar. Medlemmar understruket! I vintras slog NATO:s generalsekreterare med all önskvärd tydlighet fast att länder, som ej är medlemmar, ej heller kan påräkna militär hjälp vid ett angrepp. Moderaterna vill att Sverige går med i NATO. Moderaterna i Skaraborg vill förtydliga kravet och driva upp tempot. Det finns få vettiga skäl att stå utanför försvarsgemenskapen. Om man ändå gör det, måste man på annat sätt ta ansvar för det säkerhetsunderskott som ett sådant ställningstagande innebär.

Skaraborgsmoderaternas ståndpunkter, som jag är initiativtagare till, kommer härnäst att stötas och blötas vid partiets arbetsstämma i Norrköping den 17-20 oktober. Jag är inte själv ombud och får varken yttra mig eller rösta. Men jag kommer så klart att vara där för att följa debatten om bland annat det nya partiprogrammet i vilket skrivningar om försvars- och säkerhetspolitiken ingår.

LÄNK:

Tidigare blogginlägg om försvars- och säkerhetspolitik.