Dags för NATO-medlemskap

I veckan hölls Folk och försvars konferens i Sälen och försvars- och säkerhetspolitiken hamnade för några dagar i centrum för medial uppmärksamhet och debatt. Det tycker jag är förträffligt. Det är grundläggande och väsentliga frågor, som fler borde engagera sig i oftare. Själv har jag fått nöja mig med att följa konferensen genom att ta del av det som kablats ut som nyheter i olika former.

Jag har i nyhetsflödet uppfattat att Sveriges relation med NATO aktualiserats och diskuterats. Inledningen var väl att överbefälhavaren i SvD hävdade att det svenska försvaret vid ett angrepp beräknas kunna hålla ut en vecka och därefter behöver hjälp från andra länder. Enveckosbeskedet tycktes förvåna och uppröra många. Själv tycker jag, utan att veta vilken motståndare ÖB kalkylerar med i sin bedömning, att en vecka låter realistiskt och kanske till och med en smula optimistiskt. Detta med tanke på den väldigt begränsade förbandsmassa som Sverige år 2019 ska kunna sätta på fötter. Det handlar ju, för arméns del, inte om mer än två brigadstridsgrupper. Jag gissar att den veckolånga uthålligheten förutsätter att motståndaren kommer i en riktning, att Sverige lyckats genomföra mobilisering ostört och att underrättelseläget är gott. Men det är som sagt endast en gissning.

Gissning handlar det också om när det kommer till att besvara frågan om vem det är som ska skynda till hjälp och fortsätta striden när det inhemska försvaret brakat samman? NATO:s generealsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, lär på plats i Sälen varit tydlig med att det inte är NATO-förband, eftersom Sverige inte är medlem i försvarsalliansen.

I veckan presenterade SVT en opinionsundersökning, som visar att det svenska motståndet mot ett
NATO-medlemskap minskar. I alla fall bland de svenska männen. Kvinnorna tycks vara mer avvaktande. Moderaterna och Alliansregeringen har varit och är försiktig och avvaktande i NATO-frågan. Eftersom det avflera skäl naturligtvis är angeläget med politisk samstämmighet och ett kompakt folkligt stöd för anslutning, har man legat lågt i frågan.

Men hur når man förändring i opinionen, om ingen står upp och driver frågan? Hur förväntas det folkliga stödet växa sig starkt om den politiska ledningen inte säger flaska om saken? Den sedan flera år övergivna “neutralitetspolitiken” tycks ännu omges av ett nostalgiskt skimmer och blockera nyktra diskussioner. Därför är det, tycker jag, dags att vara tydlig med att Sverige, i likhet med många andra länder, faktiskt inte kan försvara sig självt. Framgångsrikt försvar förutsätter samarbete. Det är angeläget att förtydliga att dagens förutsättningar inte heller är de samma som dem som gällde under det kalla krigets dagar. Det är viktigt att påminna om att svenska soldater och officerare sedan många år till vardags faktiskt deltar i olika NATO-ledda insatser.

Moderaterna när sedan flera år uppfattningen att ett NATO-medlemskap är “ett naturligt nästa steg”. Frågan är då när det steget ska tas? Min uppfattning är snarast, därför att vårt lands säkerhet är betjänt av det. Det är dags att sluta huka i frågan. Det är dags att visa ledarskap för att steget ska kunna tas snarast möjligt. Låt oss därför börja med att tala mer om NATO!

TIDIGARE INLÄGG OM FÖRSVARET

Klicka här!

6 kommentarer för “Dags för NATO-medlemskap

  1. Ragnar; Försvarspolitiken var vid 2006 havererad. Ytterst få förband var möjliga att alls mobilisera utan år av förberedelser. En reformering var nödvändig. Sedan Alliansen tillträdde har ej heller något förband lagts ned, något som skedde löpande under S-åren.

    Den som hävdar att NATO inte är intresserat av ett svenskt medlemskap har inte lyssnat särdeles uppmärksamt på den diskussion som förts. Generalsekreteraren var mycket tydlig med att Sveriger mycket välkommet. Vi har bidragit med dugliga förband i flertalet NATO-operationer, har en väl utvecklad interoperabilitet och är en pålitlig partner. Därför är det dags att ta det naturliga steget.

  2. Robert; Sverige är, liksom många andra länder, i behov av utländskt stöd för att klara större angrepp. Detta är inget nytt. Så har det varit länge. Vem ska vi samarbeta med om inte NATO, som vi redan har ett fördjupat samarbete med. Men – och det är centralt – utan att ha någon möjlighet att vara med och fatta besluten.

  3. Att Sverige inte kan försvara sig självt beror på att ni moderater har fortsatt den försvarsförstörelse som socialdemokratin inledde.

    Ni har helt tappat all trovärdighet i försvarsfrågor (tillsammans med kriminalpolitik) och det framstår som machiavellisk oppurtunism att föreslå NATO-medlemskap i det läget. Och varför skulle de släppa in oss, vi har ju inget att erbjuda?

  4. Jag tänkte att vi som inte vill att Sverige skall vara med i Nato bör välja nåt annat än Alliansen 2014. Det är väl rätt analys?

Kommentering avstängd.