Debatt om “patriarkala strukturer” i Skövde

Ikväll sammanträdde kommunfullmäktige i Skövde. På distans förstås. Ett av ärendena som vållade mest debatt, som jag också själv engagerade mig i, handlade om S-motionen “om kvinnors plats i det offentliga rummet”. Socialdemokraterna föreslog att kommunen ska ha lika många gator och platser namngivna efter kvinnor som efter män. Det som jag fann mest stötande och det som fick mig att engagera mig i diskussionen var att motionärerna i sitt resonemang menade att våld mot kvinnor kan härledas till den “patriarkala struktur” som  menar präglar gatunamnen i Skövde liksom de offentliga konstverken. (Det visade sig emellertid att den kommunalt ägda konsten i Skövde till övervägande del faktiskt har kreerats av kvinnor. Verkligheten talade således emot motionärernas teori).

Jag menar bestämt att frågan om våld mot kvinnor och kvinnors otrygghet är för allvarlig och viktig för att mötas med symbolpolitiska åtgärder. Det krävs handfasta och distinkta åtgärder i form av främst bättre lagstiftning, skärpta straff för förövare och ett upprustat rättsväsende. Men också mer av trygghetsfrämjande åtgärder i den fysiska miljön i vår kommun. Vi behöver bli bättre på att planera, gestalta och bygga trygga kvarter, gator och områden. Hur en plats uppfattas och ter sig spelar större roll för tryggheten än hur den benämns.

Enligt Bygglovsnämndens yttrande finns det 50 gator i Skövde som bär namn som kan uppfattas vara maskulina. 10 gator kan uppfattas bära feminina namn. Sammanlagt finns det 625 gator/platser i kommunen. Samma nämnd anför att man vanligtvis inte längre döper gator efter människor. Vare sig i Skövde eller i riket i övrigt. Sådana gatunamn hör till en svunnen tid. En tid då män dominerade samhällslivet och upprätthöll positioner som ordförande i stadsfullmäktige, riksdagsmän, grundläggare av bolag och industrier, generaler och vetenskapsmän. Sedan många decennier döps gator istället utifrån andra premisser och hålls tematiskt samman i områden och kvarter. De bär numera istället mer neutrala och könslösa namn inspirerade av till exempel fåglar, fiskar, musikinstrument, stjärnbilder, verktyg, träd och svampar.

Senast som någon föreslog att en plats i Skövde skulle namnges efter en man var för övrigt när Socialdemokraterna 2012 själva föreslog att dåvarande Tingshusparken skulle döpas om till Olof Palmes park. Då bidrog de således själva till att försöka förstärka den numera föraktade “patriarkala strukturen” i det lokala gaturegistret.

När man, som Skövdes socialdemokrater, menar att gaturegistret är ett uttryck för en “patriarkal struktur” som bidrar till kvinnors otrygghet, gör man något som jag menar är både felaktigt och osmakligt. Man antyder att de våldsamma männen själva är ett slags offer. Offer för olyckliga omständigheter, offer för normer och offer för “strukturer” som de inte själva rår över, men som har präglat dem, gjort dem till vad de är och lett till vad de har gjort. Tyvärr är detta ett synsätt som också präglar Socialdemokraternas syn på lag, ordning och rättsskipning i största allmänhet. Det leder till det daltande med gärningsmännen och den nonchalans för brottsoffren som idag i för hög grad karaktäriserar den svenska lagstiftningen.

Med detta sagt har jag ingenting emot att gator och platser i Skövde namnges efter kvinnor som har gjort värdefulla gärningar, bestående insatser och som har en tydlig koppling till vår kommun. Jag har för den delen inte heller något emot att de namnges efter män som uppfyller samma kriterier. Jag ser kvinnor och män som människor och jämlikar. Inte som representanter för eller produkter av sitt kön. Jag vill se ett samhälle där mina döttrar och deras döttrar kan ta och få sin rättmätiga plats på jorden. Inte trots och inte därför att de är kvinnor, utan för att de är individer med kunskaper, kvaliteter, talanger och förmågor.

Jag tror nog att det har funnits både kvinnor och män, som har levt och verkat i Skövde, som förtjänar att bli ihågkomna för dem de var och för vad de gjorde. Människor som bör bevaras i det kollektiva minnet och ristas i den lokala historien med den runa som ett platsnamn utgör. Men samtidigt inser jag att det inte är några uppenbart enkla avvägningar att göra. Att ge namn åt en plats i en stad är och ska vara en enorm hedersbetygelse som är och ska vara ytterst få förunnat. Vilka krav ska man ställa på en person och dess livsgärning för att en sådan namngivning alls ska komma ifråga? Var drar man gränsen för en sådan excellens och egenart? Kan man i vår polariserade tidevarv ens finna mänskliga varelser som åtnjuter ett så brett anseende och så okontroversiella och obefläckade eftermälen?

Det tål att tänkas på och det tål att diskuteras. Det gör jag gärna, men utifrån rätt premisser i ett seriöst sammanhang. Tyvärr erbjöd inte sossarnas motion dessa förutsättningar.

LÄNK:

Kommunfullmäktiges handlingar – 25 januari 2021