Debatt i fullmäktige

Ikväll, eller numera igår kväll, deltog jag i debatten om Alliansens programförklaring i Skövde. Jag var först lite avvaktande, för jag trodde att detta skulle vara en ganska raskt avklarad historia med kommunalråden och “partiledarna” som aktörer i talarstolen. Men antalet övriga talare i talarstolen blev efterhand ganska stort och då kände jag att jag också ville vara med!

Jag talade om skolan och uttryckte förhoppning om att majoritet och opposition skulle finna varandra i samarbete för att höja meritvärdena i Skövdes skolor. Meritvärde kan låta byråkratiskt och torrt, men i ordet ligger faktiskt enorma, mänskliga värden. Ett högt meritvärde innebär att våra unga ges kunskaper och därmed möjligheter att leva goda och innehållsrika liv!

Jag sa också att Alliansen, liksom sossarna, ser de barn som har svårigheter i skolan. De ska få hjälp och stöd att utifrån sina förutsättningar nå kunskapsmålen. Men Alliansen ser också de barn som har lätt att lära. De barn som snabbt når bokens sista sida och behöver ytterligare utmaningar. Här vill vi genom samverkan mellan grundskola och och gymnasium finna möjligheter till att stimulera fortsatt utveckling och lärande. Detta är mycket viktigt eftersom det är en grupp som lätt glöms bort.

Jag avslutade med att ge en känga åt oppositionen för dess vårdslösa sätt att föra politik, utan att någonsin bry sig om hur den ska finansieras. Under de tre fullmäktigemöten jag har bevistat har vänsterfolket på olika sätt konsekvent pläderat för diverse miljonrullningar. Men i verkligheten har de själva inte hostat upp mer deg än de blygsamma 13,5 miljoner de norpat genom att halvera det budgeterade resultatet och plundra kontot för prognososäkerhet i kommunbudgeten. Jag uttryckte min förhoppning om att oppositionen till sommarens budgetdebatt gör sin läxa och verkligen finansierar sina långa önskelistor. Det ska bli intressant att se vilken skattesats vi då skulle landa på.

Oppositionsrådet Marie Ekman sade sig vara så häpen över mitt inlägg “att hon nästan satte tuggummit i halsen”. Jag lyckades i alla fall hålla snuset på plats när samma Marie i sitt avslutningsanförande förklarade att hon inte tycker att man behöver vara “så petig med siffror”. Jag börjar bli luttrad.