Farligt bristfälligt ledarskap

Sverige hade låg beredskap och stod i flera avseenden illa rustat att möta den första vågen av covid-19-pandemin under begynnelsen av 2020. Bland annat saknades lagerhållen skyddsutrustning. Ansvarsfördelning mellan myndigheter och andra offentliga aktörer lämnade övrigt att önska, liksom landets otillräckliga och osammanhängande lagar. De senare är orsaken till absurd inkonsekvens i åtgärderna för att hindra smittspridning. För visst är det knepigt att idrotts- och kulturevenemang samt restauranger kan stängas ned, samtidigt som det är fritt fram för människor och statsråd att trängas okontrollerat i köpcentra och därmed bidra till en ökad risk för smittspridning?

Trots erfarenheterna från den första pandemivågen lät regeringen sig överraskas av den andra. Regeringen såg den inte komma, trots att det var väl känt att den med största sannolik skulle göra det. Statsråden gick på semester som om ingenting hade hänt. Värdefull tid för planering och förberedelser gick förlorad och den andra vågen möttes med samma förvirrade aningslöshet som den första. Konsekvensen märks genom det mycket tragiska och skrämmande faktum att Sverige återigen visar mycket högre dödstal än många andra jämförbara länder. 

Den svenska modellen för att motverka smittspridning bland befolkningen vilar på regeringens och dess myndigheters olika råd och rekommendationer. Sådana har utfärdats i varierande takt under olika skeden av pandemin. Begränsningen i ett råd eller en rekommendation ligger i att det är upp till mottagaren att bestämma sig för huruvida den ska följa den eller ej.

När inte ens de som har beslutat om dessa olika råd och restriktioner är beredda att följa dem, är det uppenbart att alla andra inte känner sig nödgade att följa dem heller. När statsministern trippar omkring i klockbutiker i Gallerian och när justitieministern vallar runt sitt personskyddsentourage i ett köpcentrum i Lund, sänder detta signalen att alla kan bortse från uppmaningen att genomföra ej nödvändiga butiksbesök. När chefen för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap uppgraderar sitt personliga julmys på Kanarieöarna till att vara en nödvändig resa, signalerar det att också vi andra kan bryta vår trista isolering och bege oss mot flygplatserna.

Förutsättningen för att den hittillsvarande svenska, bräckliga modellen för krisledning är ett starkt och trovärdigt ledarskap. Ett sådant lyser emellertid med sin frånvaro. Ministrarna, myndighetschefen och den senast avslöjade, moderate riksdagsledamoten är uppenbarligen inte beredda att göra avkall på den egna bekvämligheten. Då kan man inte heller räkna med att det svenska folket ska följa deras högtravande anvisningar. Ledarskap börjar och slutar med föregångsmannaskap. En ledare ska vara någon att inspireras av. Någon att följa och ta efter. En ledare förväntas att leva upp till de krav som han eller hon ställer på andra. 

Nu förbereds, onödigt sent om sider, en pandemilag. Denna nya lag ska, som jag har förstått det, ge regeringen utökade befogenheter att vidta olika tvingande åtgärder för att mer effektivt hindra smittspridning i samhället. Jag hoppas att lagen också medför straffansvar för den som bryter mot av myndigheter utfärdade restriktioner och därmed ökar risken för sina medmänniskors liv och hälsa. Alltjämt behövs det givetvis ett starkt och inspirerande ledarskap från politiska ledargestalter och höga chefer för rikets myndigheter. Möjligen skulle ett skärpt straffansvar även motivera dessa att ta det ansvar som man som medborgare kan förvänta av dem.