Garnisonsmuseet – försvarets intresse

Idag har jag besökt Garnisonsmuseet i Skövde och pratat med föreståndaren Björn Lippold. Lippold är en karismatisk och engagerad karl, som betytt mycket för museets och det där till hörande soldatregistrets utveckling.

Just nu ligger museet lite pyrt till. Myndigheten Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM) kräver nya, mer besökarvänliga lokaler för att fortsätta med sitt ekonomiska understöd. Det är min innerliga förhoppning att sådana lokaler ska finnas i Skövde. Nog vore det tokigt om ett museum, som speglar verksamheten vid idag aktiva förband, skulle tvingas söka grupperingsplats i annan kommun? Eller än värre att läggas ned och att dess föremål skulle packas i containrar för vidare transport till Stockholm.

Jag är mycket kritisk till hur staten hanterar det militära traditionsarvet idag. SFHM är ansvarig myndighet, sorterande under kulturdepartementet. Den har bland annat att fördela anslag till 25 statliga eller statligt stödda, militära museer runtom i landet. På förteckningen återfinns bland annat minnen från kalla kriget i form av Hemsö fästning (Härnösand), Kalixlinjen och Victoriafortet (Vuolerim). På samma lista finns ett knippe museer tillhörande aktiva garnisoner, bland annat Skövde, Halmstad, Karlskrona och Boden.

Detta tycker jag  är orimligt och fel; Att staten jämställer ett museum speglande aktiva förbands historia och pågående verksamhet med gamla utmönstrade fästningar. Min uppfattning är att ett regementsmuseum är en del av regementet och därmed ska lyda under och finansieras av Försvarsmakten. Det ska därmed vara statens ansvar. Om sedan staten avvecklar den militära verksamheten, får kommuner och andra skynda till för att svara för eventuellt fortsatt drift av dess museum.

Idag finansieras driften av statliga anslag, som i huvudsak täcker lokalhyran. Kommunen svarar för personalkostnaden. Således lyder personalen under kulturnämnden istället för under chefen för Skaraborgs regemente. Rena snurren!

Jämför med ett brittiskt förbandsmuseum. Att besöka ett sådant är nästan som att beträda en helig plats. Där förevisas förbandets historia och bravader i forna härdar runtom jorden. Där får man veta vilka insatser regementet gjorde under de båda världskrigen. Men man får också kunskap om förbandets mer sentida verksamhet från platser som Nordirland, Bosnien, Afghanistan och Irak. Där hyllas de män och kvinnor som stupat för regementet och nationen. Det är regementets museum, som regementet vårdar och ansvarar för.

Så borde det vara också i Sverige! Särskilt nu när vi har bytt personalförsörjningssystem och övergått till insatsförsvaret. Då borde ett garnisonsmuseum betraktas som en länk mellan det civila samhället och förbandet. Ett verktyg för upplysning, rekrytering samt givetvis traditionsvård.

Sammanfattningsvis: Min uppfattning är att det är statens förbannade ansvar att finansiera ett museum tillhörande en aktiv garnison. Jag tänker ägna denna fråga en del krut efter det att nyårsraketerna brunnit ut.