Grekisk tragedi

I mitt hushåll bestämmer vi oss för att avbryta amorteringen och betalningarna av lånet i Handelsbanken för bostadsrätten. Vi uttrycker samtidigt vår förväntan på att banken skickar till oss några hundratusen för vår konsumtion, väl medvetna om att detta är något som de övriga kunderna i banken får betala.

En alldeles orimlig fantasi? Ja. Men ändå ungefär det som nu sker i makroekonomin, när Greklands regering vägrar att vidta åtgärder för att sanera den haveerade ekonomin och börja betala de omfattande lån som landet beviljats. En linje som man nu sett till att förankra i en märklig folkomröstning.

Det grekiska dramat har flera absurda inslag värdigt en komedi. Men en europeisk nations nedgång och förfall är naturligtvis ingenting annat än en djupt sorglig tragedi.

Greklands populistiska socialistregering, som inte är benägen att ta ett uns av ansvar för att lotsa landet ur den bedrövliga situationen, är EU:s sorgbarn. Istället för att reformera statsförvaltningen, införa robusta skattesystem och sanera ekonomin spelar den trotsigt kort ur rockärmen. Kort som utmanar hela det Europeiska samarbetet. Bland annat nä premiärminister Tsipras öppet flirtar med Rysslands president Putin, vilken naturligtvis är mer än villig att så split i Europasamarbetet.

Att ta in Grekland i EMU var ett stort misstag, låt vara att landet fuskade sig in i Eurosamarbetet genom att uppge felaktiga uppgifter om sina offentliga finanser. Det är uppenbart att väsensskilt olika länder med lika olika ekonomier svårligen kan samlas inom en och samma valuta. Med facit i hand är jag tacksam att Sverige 2003 röstade nej till införandet av euron, även om jag då ivrigt kampanjade för ett ja.

EU sätts nu på svåra prov. Förutom den grekiska krisen har länderna att bland annat hantera de enorma flyktingrörelserna över Medelhavet, en ökad risk för och förekomst av IS-dirigerad terrorism på kontinenten samt hotet från ett nyckfullt och aggressivt Ryssland. Och allt detta samtidigt som ekonomin ytterst långsamt återhämtar sig från låga nivåer. Sammantaget kräver detta målmedvetenhet, samarbete och solidaritet. Därför är det mycket oroväckande och bekymmersamt att en familjemedlem tillåter sig uppvisa ett så destruktivt beteende.