Hot får ej gå hem

God fortsättning på det nya året!

Väl hemma efter helgerna läser jag ikapp SLA och tidningens artikelserie om hot mot förtroendevalda lokalpolitiker i Skövde. Jag har själv aldrig hittills upplevt mig vara hotad. Periodvis, beroende på vilka frågor som varit aktuella, har jag så klart känt mig både ansatt och någon gång utsatt. Det hör till uppdraget att emellanåt möta och bemöta besvikna och upprörda människor och motivera, förklara och försvara uppfattningar och beslut. För stundom måste ju beslut, som inte uppskattas av alla, fattas.

Jag har också uppmärksammats på att det i vårt lokalsamhälle finns en individ som hänger sig åt att flitigt och målmedvetet misskreditera mig, men även andra förtroendevalda och tjänstemän i kommunen, i något som liknar en privat hatkampanj på nätet. Det är så klart tråkigt, tragiskt och beklämmande, men knappast något som någonsin fått i alla fall mig att känna mig hotad.

Att bli hotad hör inte och ska aldrig höra till det demokratiska, politiska uppdraget! Att ett antal förtroendemän vittnar om att man på olika vis upplevt hot mot sin person, ser jag som något mycket allvarligt. För detta hotar i förlängningen att rasera det samhälle som de allra flesta av oss vill se. Vi riskerar att då få ett samhälle där förtroendevalda hellre gömmer sig och fjärmar sig från dem som man företräder, istället för att upprätthålla önskvärd tillgänglighet, kontakt och dialog. Tanken på en tillvaro där inflytande vinns genom våld och hot, istället för genom öppen debatt och rumsren påverkan, förskräcker. Det är därför bra, viktigt och angeläget att polisen ger hög prioritet åt dessa samhällsangrepp.

Om det mer eller mindre ideella, politiska förtroendeuppdraget förknippas med risker, hot och obehag, kommer det naturligtvis bli svårt att rekrytera kandidater till de fritidspolitiska uppdragen i framtiden. Vem skulle vilja offra tid och kraft för ett blygsamt inflytande, en ytterst symbolisk ersättning, utsatthet och kanske till och med hot och risker? Förmodligen få.

Där är vi dock inte ännu, menar jag. I alla fall inte i Skövde. Det är trots allt få politikerkollegor, som i det dagliga umgänget berättar om att de upplever sig vara hotade. Hot och olust är heller ingenting som alls präglar de löpande politiska sammankomsterna i stadshuset. Snarare karaktäriseras de – som sig bör – av vilja och lust. Detta underlättas också av att vi i kommunen har ett ganska behagligt, politiskt klimat. Jag kan ha stenhårda meningsskiljaktigheter med de flesta av mina politiska motståndare, men ändå samtala och skoja med dem över en kopp kaffe i cafeterian eller då vi springer på varandra någon annanstans i stan.

Att politikens positiva sidor ännu överglänser baksidan visar sig tydligt genom människors vilja att kandidera och stå till förfogande för uppdrag. Moderaterna i Skövde kommer att ha fler kandidater på sin valsedel än vad det finns ledamotsstolar i kommunfullmäktige. Det är ett ljuvligt demokratiskt sätt att visa ett långt finger åt de mörkermän och -kvinnor som skräms, förtalar, hotar och bär sig åt.