Kokar soppa på en spik

Det tycks råda nyhetstorka i mellandagarnas stillhet. Det lokala bladet SLA råder bot på detta med ett ”granskande” reportage, som avslöjar att alla ledamöter i kommunfullmäktige inte yttrat sig i talarstolen så här långt under perioden. Den som är någorlunda insatt i hur offentliga beslutsprocesser tillgår ser varken något dramatiskt eller märkvärdig med detta. Det lokala bladet har kokat en tunn soppa på en spik.

Kommunfullmäktige är den kommunala beslutsprocessens slutpunkt och crescendo. Det vill säga för de ärenden som avgörs i kommunens högst beslutande församling. Många ärenden är ju delegerade till nämnderna att besluta i. När ett ärende väl är i fullmäktige  är det nästan undantagslöst väl berett. Tjänstemännen har arbetat med underlag och förslag. Politiken har tyckt till i olika konstellationer; Ofta genom remissyttranden från nämnder och alltid genom diskussioner i partigrupper samt överläggningar mellan dessa. I fullmäktige redovisas och möts slutligen majoritetens och oppositionens argument. Där tydliggörs skillnader mellan partierna i de frågor där det förekommer meningsskiljaktigheter.

Visst har denna debatt politisk betydelse. Inte för beslutet i sig, utan för hur det, partierna och de förtroendevalda uppfattas av betraktare och media. Fullmäktigedebatten är ju naturligtvis ett lokalpolitikens skyltfönster. Det är naturligt är att det där är kommunalråden och nämndsordförandena som är de mest vanligt förekommande rösterna i debatten från majoritetens sida. Det är ju också dessa som får stå till svars när oppositionen ställer sina frågor eller interpellerar.

Vad som skulle bli bättre eller mer demokratiskt av att samtliga 61 ledamöter skulle hålla låda i samtliga ärenden, det förstår jag inte. Ofrånkomligt skulle i alla fall mötena bli avgjort mycket längre. Jag förstår de ledamöter, som avstår från att likt repeterstationer upprepa det som redan har sagts. Enkel matematik säger att om varje ledamot skulle hålla varsitt anförande om fem minuter, skulle ett sammanträde vara i över fem timmar. Kan man verkligen motivera människor för att engagera sig i en så ineffektiv, tidsödande och långrandig verksamhet?

I grund och botten är det så klart bra att media granskar politiker och vad dessa ägnar sig åt och inte. Men att bara räkna protokollförda aktiviteter ger inte en varken rättvisande eller relevant bild av hur en förtroendevald utövar sitt uppdrag. För förtroendeuppdraget för fritidspolitikern är avsevärt vidare och djupare än att en gång i månaden delta i kommunfullmäktiges sammanträden. Det handlar om att möta människor och föra samtal i olika sammanhang, att ta emot telefonsamtal på kvällar och helger, att besöka kommunala verksamheter och bilda sig en uppfattning om dessa, att bevaka hur kommunen utvecklas och ta initiativ som leder i rätt riktning, att förkovra sig genom att delta i utbildningar eller genom att läsa rapporter och dokument, att svara på e-post och brev, att skriva debattartiklar och att svara på andras, att kommunicera genom bloggar och andra sociala medier. För att nämna huvuddragen.

Kommunfullmäktige är en möjlighet att synas, menar statsvetaren Sören Holmberg (som ju för övrigt är en skövdeson) i artikeln. Det håller jag med om. Men det är alltså långt ifrån den enda möjligheten eller den enda skyldigheten för en förtroendevald.

Men om nu tidningen SLA värderar denna arena så högt, varför är man då så ytterst sparsmakad i referaten från kommunfullmäktige? Varför återges så få citat från alla dem, som trots allt yttrar sig i debatterna? Reflekterar tidningens medarbetare alls kring sin egen roll i den lokala demokratin?

En kommentar för “Kokar soppa på en spik

Kommentering avstängd.