Länge leve den svenska monarkin

Så har Valborgsmässoafton övergått i första maj. Om första maj är en helgdag för ett vänstersinnat särintresse är den sista april faktiskt en mer gemensam och samlande, nationell högtid än självaste nationaldagen. Normalt sett samlas vi denna dag för att glädja oss åt vårens efterlängtade ankomst. Sedan 1973 firar vi också denna dag som statschefens födelsedag, vilket ger det hela en extra festlig inramning. De svenska flaggorna vajar mot en förväntansfull vårhimmel, studentkörer sjunger både vår- och fosterländska sånger och majeldarna värmer både kropp och själ. Vanligtvis. Detta år är, liksom det förra, trista undantag med anledning av den bedrövande pandemin.

Jag är monarkist. Jag tycker att det är utmärkt att Sverige, trots sitt annars allmänt sorgliga traditionsförakt, ändå lyckats behålla den värdefulla institution som kungahuset utgör. Nyligen noterade jag att tidningen Expressen givit upp sin principiella, republikanska hållning. Tidningen konstaterade att vår kung och vårt statsskick tjänar landet väl och att H. M. Konungen verkligen är en statschef för Sverige i tiden. Jag håller verkligen med!

För några år sedan hamnade jag vid en i övrigt trevlig middag i en ganska upphetsad diskussion om just det svenska statsskicket. Flera i omgivningen menade att det var otidsenligt att uppgiften som statschef gick i arv. Jag frågade då dessa statsskickskritiska vänner om de kände till namnet på Tysklands, ett av Europas allra viktigaste länder, president? Det gjorde de inte och det gjorde inte jag heller. Men vi kunde alla med förenade krafter reda ut namnen på de regerande statscheferna i de flesta av Europas konstitutionella monarkier. Det illustrerar betydelsen av den kontinuitet samt den igenkänning och det folkliga intresse som monarkin bidrar till.

Jag har länge tyckt att Torekovkompromissen, som ingicks samma år som jag föddes och därmed börjar få några år på nacken, gick för långt i sin kupering av kungens formella befogenheter. Jag har menat att den svenske monarken, i likhet med bland annat den brittiske och danske, till exempel borde vara den som utifrån riksdagen sammansättning utser regeringsbildare. Men utgången av det senaste valet fick mig att ompröva den åsikten. Det hade onekligen solkat kungahusets roll och ställning om kungen hade varit den som tvingats till att ägna hundratalet dagar av ovisst kakätande med diverse partiledare för att sy ihop en minoritetsregering. En sådan syssla utförs tveklöst bättre av en folkvald talman från Motala.

Styrkan i vårt statsskick är att statschefen står obefläckad och många våningar ovanför det vardagliga, trista och splittrande, partipolitiska tjafset. Kungen står istället för kontinuitet och bidrar till sammanhållning. Detta behövs onekligen i en tid som annars i mångt och mycket präglas av en polarisering som riskerar att leda till sönderfall.

Jag menar att H. M. Konungen genom åren har fullgjort sin plikt på ett mycket förtjänstfullt sätt. Det var med uppriktig uppskattning som jag igår, den 30 april, både hurrade och skålade för majestätet på dennes 75-årsdag. Jag är också både trygg och hoppfull i att kungens arvtagare, H. K. H. Kronprinsessan, kommer att både förvalta och förädla sitt arv och sin uppgift. Hon är som klippt och skuren för sin viktiga, framtida roll.

Sverige stärks av att i en turbulent tid ha ett både modernt och genomtänkt statsskick och ett synnerligen lämpligt och ändamålsenligt kungahus. Länge leve H. M. Konungen och länge leve den svenska monarkin!