Mobilisering för krig mot brottsligheten

Idag har jag lyssnat på Ulf Kristerssons sommartal och kikat på de reaktioner som det väckte.

Ulf ägnade klokt nog hela sitt tal åt den alarmerande situation som Sverige befinner sig i. Med så gott som dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter och andra illdåd. Med en eskalerande vålds- och rånvåg som drabbar barn och unga. Med en situation där rättsstaten förlorat kontrollen över hela stadsdelar eller rentav städer. Det här är landets nu totalt dominerande problem. Om vi inte tar oss an och löser det, spelar väldigt många andra frågor knappt någon roll. Anständig och tillförlitlig trygghet och säkerhet är fundamentalt för allt annat.

Ulf efterlyste en politisk mobilisering för att angripa problemen. Inte bara prata om dem, förfäras över dem och manifestera mot dem. Utan att göra någonting åt dem. Och han fyrade av en tiopunkterslista med flera kloka och kraftfulla åtgärder. Och – framförallt – han sträckte ut sin hand till regeringen för ett brett samarbete för att åstadkomma en kraftsamling mot den förskräckliga gängkriminaliteten.

Det var bra gjort. Det är dock egentligen anmärkningsvärt att det är oppositionen som måste ta ett sådant initiativ. S-MP-regeringen har allt för länge stått oförsvarligt passiv och gjort för lite för långsamt och försent. Regeringen bär ett tungt ansvar för de senare årens våldseskalering. Lagarna har tillåtits vara för klena, de rättsvårdande myndigheternas verktyg för svaga och resurserna till samma myndigheter otillräckliga. Regeringen har istället världsfrånvänt ägnat sig åt sina vänsterpolitiska jippon. Förtjusningen över friåret och familjeveckan har skymt sikten för verkligheten.

Ikväll såg jag inrikesministern Mikael Damberg debattera med Ulf i SVT:s agenda. Förvisso välkomnade han moderatledarens initiativ, men det var åtminstone två saker han sa som gjorde mig förvånad och besviken.

För det första att han uteslöt ett av riksdagens partier, SD, från medverkan i de blocköverskridande samtalen om trygghetskrisen som regeringen nu säger sig bjuda in till. Rimligt och anständigt hade varit att bjuda in samtliga i parlamentet förekommande partier för att försöka nå breda politiska lösningar och verkligen åstadkomma den mobilisering som läget kräver. Uteslutningen av detta parti kommer ofrånkomligt att leda till en distraherande pseudodebatt. Att utesluta ett parti från allt vad ansvarstagande och delaktighet heter gynnar endast just det parti som Damberg och den politiska vänstern säger sig vilja stoppa. Det är korkat och kontraproduktivt.

Den andra saken rör inrikesministerns syn på polissituationen. Han påstod att det går fler poliser än på länge på polisskolorna, men att det tar 2,5 år att utbilda en polis. Det han inte talade om, eller möjligen inte inser, är att det samtidigt slutar osedvanligt många poliser.Poliser tröttnar, ger upp och inte finner det vara rimligt att ta de risker som yrket numera kräver. Om antalet poliser ska bli fler måste de först sluta att bli färre. Att det tillförs nyutbildade poliser är utmärkt, men erfarna och rutinerade poliser måste samtidigt uppmuntras att stanna kvar i tjänst och fortsätta göra sitt enormt viktiga jobb. Här har S-MP-regeringen gjort för lite. Den bär ett stort ansvar för den poliskris som är en del i att läget är så dystert och allvarligt som det är. Dambergs uttalande indikerar dessvärre att insikten därom saknas.

Nåväl. Ulf Kristersson har tagit initiativet. Nu är det för de övriga partierna att bekänna färg. Det är dags att lägga politiskt tugg och piruetter åt sidan. Det är bråttom att agera kraftfullt och snabbt. Det är dags att mobilisera för kriget mot den grova brottsligheten.

LÄNKAR:

Ulf Kristerssons sensommartal – 01 september 2019
SVT Agenda – 01 september 2019