Natofrågan på bordet

NATOflagga

Jag ägnar aftonen åt en lätt multitasking. På TV:n kämpar USA och Belgien på övertid om fortsatt existens i VM. Med datorn i knät försöker jag att bilda mig en uppfattning om vad som har tänkts, tyckts, redovisats och spelats ut i Almedalen. Man får faktiskt bättre överblick genom att bläddra på nätet, än genom att lätt rosévinanstruken stressa mellan mingel och seminarier i det vackra Visby.

Jag upptäcker en dygnsgammal nyhet. Tankesmedjan Frivärld har med hjälp av Demoskop undersökt svenskarnas attityd till ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato. Det är den första mätningen i sitt slag sedan den ryska björnens våldtäkt på grannlandet Ukraina. Resultatet presenteras på den knivskarpa försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms, där tankesmedjans chef Stefan Olsson lämnar kloka kommentarer i sitt gästinlägg. Sådana delar för övrigt också Svenskans ledarblogg med sig av.

Mätningen visar att 56 % av svenskarna, trots det radikalt försämrade läget i det relativa närområdet, ställer sig avvisande till ett medlemskap. 37 % är positiva. De positiva återfinns främst bland de borgerliga partiernas väljare samt SD. De med vänstersympatier är tydligt emot.

Jag tycker att det är trist och besvärligt att inte Nato-medlemskapet vunnit sympatier under utvecklingen av den allvarliga internationella kris, som inleddes i och med Rysslands intervenering av Krim.  Det svenska folket är uppenbarligen inte införstått i vad ett Nato-medlemskap innebär. Än mindre inser svenskarna vådan och riskerna med att stå ensamma och alliansfria. Jag tror att det nostalgiska skimret från neutralitetspolitikens dagar har ett fast grepp om många själar. Fler än jag har i skolan fått lära sig om neutralitetspolitikens förtjänster och om hur Nato och Warszawapakten i grunden mest var olika uttryck för en likartad, ondskefull imperialism. Den svenska neutralitetspropaganden var sannolikt mer framgångsrik än själva politiken.

Men jag inser, när jag tänker efter, att det inte heller är så många ledande politiker som i vår tid har talat för varan. Hållningen från mitt eget parti har förvisso varit positiv, men ändå tämligen försiktig och nedtonad. Regeringspartierna har också avstått från att mejsla ut någon gemensam kurs i frågan. Detta för att M och FP är för, KD vill utreda saken och C, tror jag, ännu svärmar drömskt kring någon alliansfrihetsromantisk linje. Som konstateras i inlägget på WW-bloggens är majoriteten av samtliga de borgerliga partiernas sympatisörer Nato-positiva. C och KD kan därför, utan att riskera politisk ragnarök, hänga av sig den omoderna neutralitetstvångströjan i garderoben och komma ut som säkerhetspolitiska nykterister. Det är en fråga som man kan samla sig och mobilisera borgerligheten kring.

Men, som tankesmedjan skriver, är det mycket olyckligt att frågan om Nato i Sverige fått en distinkt vänster-höger-dimension. Det är faktiskt direkt anmärkningsvärt. Att så är fallet kan enkom bero på partitaktiska hänsynstaganden. Jag tänker att åtminstone ledande socialdemokrater rimligen innerst inne borde inse Natos betydelse för svensk säkerhet. Men att man avstår från att ta upp tråden för att inte förlora sympatisörer vänsterut.

Men borgerlighetens linje att passivt vänta ut sossarna håller inte heller. Det innebär ju att ingen driver frågan! Att ingen egentlig diskussion förs innebär i förlängningen att människor inte delges tillräckligt med kunskap och insikter om sakernas tillstånd samt konsekvenserna av att lojt och aningslöst trampa vidare på den inslagna vägen. Så utmanas inga motståndspartier. Så förflyttas ingen opinion.

Ett offensivt och kapabelt Ryssland utgör en reell risk i närtid. Inte i avlägsen framtid avsevärt bortom. Frågan om medlemskap i en pålitlig och robust allians hastar därför på, menar jag. Frågan måste läggas på bordet och det är endast allianspartierna som har förmågan att göra det.

LÄNKAR:

Gästinlägg: Ingen förändring i Natoopinionen trots krisen i Ukraina – Wiseman’s Wisdoms 30 juni 2014
Sveriges försvarspolitik förlitar sig redan på Nato – SvD:s ledarblogg 30 juni 2014
Tankesmedjan Frivärld

2 kommentarer för “Natofrågan på bordet

  1. Det är bra att Karin och vi är tydliga! Men jag menar att vi måste vara mer på frågan och faktiskt driva kampanj i frågan för att ändra människors uppfattning och opinionens inställning. Frågan är lika viktig, eller viktigare, som frågan om medlemskap i EU, tycker jag. Ett första, viktigt steg vore att man i Alliansen mejslar ut en linje och riktning.

  2. Anders
    Jag har på alla Sverigemöten (kommunala riks) ställt frågan om hur partiet ställer sig till svenskt NATO-medlemskap,
    Tolgfors svarade två gånger: ja men inte nu, folklig förankring, ingen stor fråga för svenskarna, Finland osv.
    Vid senaste mötet, i Göteborg, svarade Karin Enström klart och tydligt ja till en svensk NATO-anslutning.
    Jag tror att du får gehör för ett fortsatt engagemang i frågan.

Kommentering avstängd.