Om mossigt och antidemokratiskt politikerförakt

Idag publicerar SLA en allmänt politikerfientlig insändare av Monica Lindström. Hon tillhör dem som ofta blir publicerad på SLA:s debattsidor. Jag tillhör ett politiskt parti och faller därmed så här i valtider under den s k ”rättvisedoktrinen”, dvs tidningarnas ivriga ambition att fördela spaltmilimetrarna rättvist mellan de olika partierna. Jag kommer inte bränna M-utrymme på att bemöta Lindström. Det bör ägnas åt att kommunicera mer angelägna ting. Därför nöjer jag mig med att vädra min ståndpunkt här på min blogg.

Monica Lindström förfäktar ett system som sätter demokratin på undantag och där den lagstiftande församlingen istället ska utgöras av människor, vilka kvoterats in efter yrkestillhörighet. Den idén är inte ny. Fram till 1866 tillämpade Sverige ståndsriksdag, där tre av stånden grundades på yrke och det fjärde på börd.  I senare tid införde den fascistiske diktatorn Benito Mussolini ett korporativistiskt styrelseskick med en kammare där ledamöterna tillsatts utifrån skrå- och yrkestillhörighet.

Den Lindströmska idén känns mossigt förlegad, elitistisk och skrämmande odemokratisk. Det är också svårt att förstå hur man skulle kunna bilda majoriteter för beslutsfattande. För inte behöver väl två personer ur en och samma yrkesgrupp nödvändigtvis ha en gemensam ideologisk syn på olika samhällsfrågor?

Lindström menar vidare att politiker av nödvändighet är människor som valt att engagera sig politiskt för att på så vis höja sin månadslön. Det är en tarvligt trist och föraktfull syn på alla de människor som nu i valrörelsen kämpar och sliter för att samtala, argumentera och vinna stöd för sina idéer och budskap. De allra flesta har inte alls någon ersättning som ligger i paritet med nedlagda arbetstimmar. Många har ingen ersättning alls.

Utvecklingen av vårt demokratiska samhälle är, menar jag, inte betjänt av att samhällsengagemang och ansvar inte premieras med rimlig ersättning. Det gagnas inte heller av det ständigt basunerandet av ett otyglat politikerförakt. Lindström ser nu sannolikt inte detta som ett problem då hon ju inte vurmar för några demokratiska principer. Jag gör det däremot.