Omtag i försvarsfrågan

sweden

Jag sitter och läser ikapp och kämpar mig igenom min det-jag-borde-läsa-fast-inte-hinner-nu-lista. Det handlar om försvaret.

I början av veckan hölls Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Detta arrangemang har utvecklats till att vara en stor och mäktig konferens. Ironiskt nog har föremålet för konferensen – själva försvaret – på samma tid krympt och försvagats.

Möjligen är det nu äntligen slut på det senare. Försvaret är ett av de områden som ska vara föremål för samtal mellan regeringen och den borgerliga oppositionen i enlighet med Decemberöverenskommelsen (jag tillhör dem som är skeptiska till den). I en tid där ett aggressivt Ryssland för krig mot en europeisk nation och numera mer eller mindre regelmässigt kränker andra, är det få som argumenterar för annat än att svensk försvarsförmåga måste utvecklas och förstärkas.

Moderaterna har i veckan sänt tydliga signaler som jag uppfattat och tagit emot med lättnad. I Anna Kinberg Batras installationstal som partiordförande lyfte hon särskilt frågan om Nato-medlemskap: “Sverige behöver ta viktiga steg närmare NATO. Jag vill se en studie över konkreta förutsättningar för svenskt Natomedlemskap. Det är dags nu”

Jag ser egentligen inte själva utredningen som särskilt angelägen. Det finns tillräckligt mycket kunskap, insikt och erfarenhet om och av Nato för att utan ytterligare promemorior kräva medlemskap. Jag ser därför utredningen som en eftergift för KD och särskilt C, vilka är Alliansens svaga punkter i frågan. Krav på en utredning flyttar fram positionerna och ger dessa båda partier tid och möjlighet att rensa garderoberna på neutralitetsnostalgi och komma ut som säkerhetspolitiska realister.

Den andra signalen stod partiets försvarspolitiske talesman Hans Wallmark för. I en artikel i SvD andas han ödmjuk, insiktsfull och hälsosam självkritik över partiets sätt att tackla försvarsfrågorna de senaste två mandatperioderna: “Med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit.”

Det är bra. För det finns starka skäl för Moderaterna och Alliansen att ompröva sin sviktande linje i försvarsfrågan. Den mest uppenbara är naturligtvis att den har grundats i en orealistisk syn på Ryssland. I en tid när ryska stridsplan likt bålgetingar kränker det svenska luftrummet och när vi kan studera bilder på sannolika undervattensfarkoster i närheten av huvudstaden, då är det väldigt hög tid att vakna upp från önskedrömmar och fromma förhoppningar. Försvarsfrågan är dessutom viktig och betydelsefull för många av oss moderater. För mig vägde den mycket tungt när jag på 80-talet valde att bli medlem och engagera mig. Synen på försvaret som statens mest grundläggande och centrala uppgift är djupt ideologiskt rotad i många av oss. Många moderata medlemmar vill avsevärt mer i försvarspolitiken än vad Alliansen lyckades prestera under de åtta åren i regering.

Nu är inte tid för att älta “vad var det jag sa” och gräva djupare i förflutenhetens misslyckande. Nu är tid att blicka framåt. Nu ska vi göra om och göra rätt. Wallmark signalerar i sin artikel att våren ska präglas av breda samtal kring försvarsfrågorna. Det är bra och viktigt för att en realistisk politik ska kunna utformas och förtroende återvinnas. Jag fortsätter gärna att tala om vad som behövs för att förstärka försvaret och återvinna förtroendet för Moderaterna som det främsta försvars- och säkerhetspartiet. Och jag gläds åt att det nu är någon som är beredd att lyssna.

LÄNKAR:

Tidigare blogginlägg om försvaret
Tid för klarspråk om försvaret – SvD 11 januari 2011
Sverige behöver ta viktiga steg närmare NATO – SVT 15 januari 2015