Politikens pris

Idag har jag vaknat upp i Visbys utkant. Efter ett löppass längs hav och ringmur sitter jag nu och betraktar havet och läser mejl och nyheter.

Dagens stora och tråkiga nyhet är att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har beslutat sig för att avgå. Han gör det för att trycket på hans person och framförallt hans barn blivit för stort. Det politiska uppdraget är inte värt det höga pris han fått betala för det. Det är mycket ledsamt. Totto har varit en alldeles utmärkt arbetsmarknadsminister. Tufft, rakryggat och tålmodigt har han stått upp för regeringens arbetslinje och uthärdat de ständiga påhopp som sossarna utsatt honom för. Därför blir jag riktigt ledsen när jag ser honom tyngd och nedstämd på dagens presskonferens (länk).

Nu kommer det sannolikt följa en kort diskussion om mediernas “granskning” av politiska företrädare. En kort period av medial självrannsakan lär följa. Men snart, är min gissning, kommer allt att vara som vanligt igen. Det vill säga att medierna kommer fortsätta att skriva ner offentliga personer. Inte för det de gör i sin ämbetsutövning, utan för deras egenskaper, relationer och andra förhållanden som faktiskt gör dem till människor.

Totto sa på presskonferensen att han är allvarligt oroad för möjligheten att rekrytera människor till offentliga poster. Det är jag också. Det blir svårare och svårare att motivera människor för att ta politiska uppdrag på olika nivåer. Inflytandet är för litet. Vinsterna är för små. Priset är för högt.

Måste politiker vara stålmän, frågar sig Lena Hennel i dagens Svenska Dagbladet (länk). Svaret måste vara nej! Det är därför hög tid att se över villkoren för politiken och de förtroendevalda!