Samverkan för försvaret

Har idag bevistat ett seminarium om försvarets framtida personalförsörjning i Arena Skövde. Seminariet arrangerades av sajten Newsmill, Skövde kommun, Västra Götalandsregionen och Försvarsmakten i samverkan och i panelen deltog bland annat överbefälhavaren och försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt (S) och vice ordförande Cecilia Widegren (M).

De hårdaste nötterna att knäcka var och är hur man ska rekrytera unga människor av rätta virket och i erforderligt antal, samt att återbörda dem som anställda i det civila näringslivet efter – och i reservisternas fall även under – den militära tjänstgöringen. Det viktigaste budskapet var att det finns ingen patenterad, slutgiltig lösning på detta dilemma. Man måste ödmjukt söka framkomliga vägar och vara beredd att backa och byta spår i de fall de inte bär. Personligen tror jag också att riksdagen måste visa hänsyn till dessa osäkerhetsfaktorer och vara beredd att hosta upp ytterligare någon miljard för att finansiera omställningen.

Personligen tror jag också att man måste acceptera och uppmuntra olika, lokala lösningar för hur man löser personalfrågan. Den metod som passar Livgardet utanför Stockholm behöver inte nödvändigtvis vara tillämplig på Skaraborgs regemente i Skövde. Jag ser den lokala närvaron och de lokala relationerna mellan förband, näringsliv, kommuner och medborgare som en framgångsfaktor. Men det åvilar Försvarsmakten och förbanden ett stort ansvar för att “få till det”.

Jag har kikat lite på hemsidorna för bl a danska och brittiska förband. Min upplevelse är att dessa på ett helt annat sätt är närvarande i medvetandet hos lokalbefolkningen i sina garnisonsorter. En liten filmsekvens på en av sidorna gjorde djupt intryck på mig. Det var när en av bygdens söner kom hem i kista från Afghanistan. Begravningsprocessionen följdes av mängder av civila. Det var en händelse som berörde och engagerade ortens människor.

Skövde är garnisonsstad, men som invånare märker man faktiskt inte särdeles mycket av det. Det duger inte framledes! Här har förbanden en uppgift att vinna hearts and minds, bygga relationer, skapa anda kring förbandet och verkligen bli en angelägenhet för människorna i närområdet. Inte bara för planerarna på kommunkanslierna. För detta måste naturligtvis resurser till. Resurser som helt enkelt får belasta kontot för rekryteringskostnader. Det måste också, menar jag, till mer “av lokalt självstyre”. Resurser och befogenheter måste överföras från högkvarterat till förbandscheferna.

Relationer är nyckelordet, som jag ser det. Lyckas man åstadkomma goda och givande relationer mellan militären och det civila samhället, tror jag att man kommer att kunna utverka enkla och flexibla lösningar.