Skamligt första maj

Jag brukar ägna första maj-talen förstrött intresse. Jag brukar förvånas över den mediala uppståndelsen kring en företeelse som jag uppfattar som hopplöst förlegad. Det brukar vara ett milt pinsamt skådespel att se och höra ”arbetarepartiet” (som för övrigt enligt Vallokalsundersökningen åtnjuter stöd endast från 41 % av LO:s medlemmar) demonstrera mot sig självt, trots att det är i regeringsställning i Sverige och har varit så under den absoluta huvuddelen av de gångna 100 åren.

Men i år stannar inte huvudintrycket vid milt pinsamt. Statsminister Löfvén, Vänsterledaren Jonas Sjöstedt och deras hejdukar såg till att trampa över gränsen för vad som är anständigt. De slog i botten med djupt skamliga budskap och framträdanden.

Det är uppenbart att statsministern vill flytta fokus från verkligheten. Att riva av traditionella slagdängor om borgarnas ”hot mot arbetsrätten” fungerar ju uppenbarligen inte när det är han själv som ska administrera den av L och C beställda översynen av den svenska arbetsrätten. Istället vill statsministern ena de sina genom att skrämmas med en yttre fiende, utanför regeringssfären. Högerspöket dammades av och målades med de smutsigaste av bruna färger av statsministern som i sitt tal yttrade:

”Jag vill rikta mig till dig som engagerat dig och gått med i Kristdemokraterna och Moderaterna. ‪Stå emot, svik inte det du tror på. Bidra inte med att ge de här krafterna mera makt. Högerextremisterna behöver fler motståndare, inte kopior.”

I Kungälv marscherade samma dag de som verkligen är högerextremister; Nordiska Motståndsrörelsen. Det är en uttalat nazistideologiskt inriktad, politisk sekt. Dess medlemmar skyr inte våld och terror. Tvärtom. Våldet är en vital del av ”kampen” och utgör ett intresse som förenar dess medlemmar. Säkerhetspolisen har rapporterat att rörelsen växer till genom nya anhängare och att den är kapabel till att utföra terrorbrott. I Kungälv uppstod, som väntat, med tillresta, våldsamma motdemonstranter från den s k autonoma vänstern.

Att Sveriges statsminister istället använder uttrycket ”högerextremister” om två demokratiska, borgerliga partier är allvarligt, befängt och djupt förolämpande mot den dryga fjärdedel som i valet lade sin röst på dessa båda partier. Löfvén polariserar och slår isär av partiegoistiska skäl, när han istället som statsminister borde verka för sammanhållning, anständighet och respekt i en tid som på flera sätt är svår och innebär flera besvärliga utmaningar för vårt land och vårt samhälle.

Samtidigt som Stefan Lövfén i sin talarstol i Umeå strösslade förolämpningar mot den svenska borgerligheten, blundade han för sitt stödpartis Vänsterpartiets förehavanden. I samma stad, Umeå, marscherade Vänsterpartiet sida vid sida med ett antal andra vänsterorganisationer och -partier. Ett antal av dem, såsom Kommunistiska partiet, förespråkar revolution och väpnad kamp. Först idag, den 2 maj, meddelar partiledare Sjöstedt att han tycker att de lokala partikamraterna i Umeå har ”gjort ett misstag”. Men han lyfte inte ett finger för att ingripa, trots att det tidigt var väl känt att kamraterna i Västerbotten skulle gå armkrok med den våldsamma vänstern. Statsministern har mig veterligen inte alls kommenterat händelsen.

Samtidigt som Stefan Löfvén uppträdde oförskämt och obildat i Umeå, utspelades beklämmande scener i andra änden av landet. Filmer i sociala medier visar hur SSU, Socialdemokraternas ungdomsförbund, i Malmö skanderade ”Leve Palestina och krossa sionismen”. Före de skränande juniorerna gick stadens förre S-märkte kommunalråd Ilmar Reepalu och lyssnade till synes oberörd på de hatiska, antisemitiska utropen. Häpnadsväckande vidrigt och förkastligt, tycker jag. Vad däremot statsministern anser är inte känt. Han har inte uttalat sig om denna skandalösa styggelse.

De demokratiska krafterna ska verka till skydd för medborgarnas friheter. Demokratin ska göra motvärn mot våldsbejakande, odemokratiska och extremistiska krafter, oavsett från vilken kant de dyker upp, vilka färger de täcker sig med eller vilka ideologier de säger sig inspireras av. Varje demokratisk regering har ett ansvar för att stå upp för och värna demokratin och dess ideal. Detta ansvar sviker Stefan Löfvén när han godtyckligt brunsmetar sina demokratiska motståndare och märker dem med extremiststämpel. Han sviker det när han blundar för och rentav visar tolerans för den politiska extremism som öppet frodas i hans eget parti och i ett närstående samarbetsparti. Det är sorgligt, beklämmande och mycket, mycket allvarligt.