Smittan får inte strypa demokratin

Vi lever i svåra tider. Sverige upplever den största krisen sedan det andra världskriget. Det ställer krav på ansvarstagande från var och en. Från dem som har fått förtroendet och får sin försörjning av att inneha offentliga uppdrag ökar kraven på att visa ledarskap. I vårt land är det regeringen som ställs på svårast prov och som förväntas att svara för ledning på ett klokt och för medborgarna framgångsrikt sätt. Uppdraget är, även utan härjande pandemier, mycket svårt och krävande. Krisen skärper med rätta kraven och förväntningarna ytterligare.

Jag är moderat. Men jag ska ärligt säga att jag tycker att regeringen hittills har klarat uppgiften hyggligt. Absolut inte fullkomligt, men fullkomlighet tillkommer å andra sidan endast gudar. Jag tycker också att oppositionen och främst mitt eget parti har uppträtt föredömligt. Jag uppfattar att oppositionen har tagit ansvar. Den har slutit upp vid regeringens sida för att vidta relevanta och nödvändiga åtgärder. Moderaterna har sökt efter lösningar på svåra problem och har i flera avseenden presenterat väl avvägda och genomtänkta förslag. I flera fall har Moderaterna, genom att uppnå majoritet i riksdagens utskott, lyckats driva regeringen framför sig i viktiga beslut.

En god vän till mig gissade för två veckor sedan att Stefan Löfvéns TV-sända tal till nationen syftade till att deklarera övergången till en samlingsregering. I min och kamratens konversation genmälde jag att jag förvisso sympatiserade med idén om samlingsregering. I en svår tid behöver alla samla sig och ta gemensamt ansvar. Men min uppfattning var då att själva inrättandet av en sådan regering sannolikt i sig skulle medföra en temporär nedgång i ledningseffekten. Dessutom uppfattade jag att vi i princip redan har en slags inofficiell samlingssregering. Oppositionen har ju intagit borgfred. Det politiska spelet har sedan flera veckor lagts åt sidan. Det är nu (äntligen) fokus på sak framför spel.

Jag vet att i alla fall några företrädare för regeringen hittills har sett till att informera och involvera riksdagens största oppositionsparti Moderaterna. Och Moderaterna har som sagt i varit i hög grad bidragande till idéer och förslag för att mota krisens framfart och effekter på olika områden.

Motsatsen till samlingsregering är envälde. Ett sådant sökte S-MP-regeringen fram tills nu (push-meddelandet om återkallande kommer i skrivande stund) att lotsa igenom riksdagen. Motivet, eller snarare ursäkten, var förvisso legitim. I en tid då nationen sätts under svåra prov krävs givetvis viktiga och avgörande beslut. Då krävs också beslutskraft.

Men Sverige behöver nu också samling. Sverige behöver brett ansvarstagande.
Att en regering, som saknar majoritet i Sveriges riksdag, skulle medges extravaganta och långtgående befogenheter är befängt, feltänkt och i ett demokratiskt perspektiv faktiskt farligt. Det är just sådana tankar och tendenser som vi ser i bland annat Ungern och som vi upprörs över. De blir på intet vis bättre för att de utspelar sig i en svensk kontext. Pandemikrisen får inte tillåtas att bli en demokratins kris.

Tyvärr gjorde sig statsministern och regeringen med detta ogenomtänkta förslag sig skyldiga till ett mycket allvarligt, anmärkningsvärt och klandervärt snedsteg. Med detta sände den helt felaktiga signaler än dem som nu behövs så väldigt mycket. Istället för samling sökte Stefan Löfvén envälde. Istället för att söka demokratisk förankring sökte han få cart blanche för ett tillfälligt minoritetsvälde. Denna takt- och talanglöshet som gör mig mycket besviken. Tröst för tigerhjärtan är att tokigheten som sagt har återkallats.

Nu måste statsminsiter Stefan Löfvén i god svensk och demokratisk anda samla landet bakom sig. Sveriges kamp och motstånd mot smittan måste hämta kraft ur det svenska folket och dem som företräder det i beslutande ställning. Många och mycket kommer att gå förlorat i denna hemska tid. Men vår demokrati får inte offras. Den måste upprätthållas och den måste bestå!