Socioekonomi. Inte sosseekonomi.

Det råder inga tvivel eller motsättningar om att det behövs tidiga insatser för att få vissa unga på rätt köl och rädda dem från utanförskap. Så är det. När såväl den lilla världen som det gemensamma samhället går bet med detta får det tråkiga konsekvenser. Och det medför stora kostnader för skattebetalarna, som då har att stå för kostnader för polisingripanden, rättegångskostnader och kriminalvård.

Dessa samband har belysts och tydliggjorts av forskningen. Nationalekonomen Ingvar Nilsson har varit särskilt framgångsrik i sitt arbete med att medvetandegöra beslutsfattare om att tydliga och tidiga insatser både är mer framgångsrika och mindre kostsamma än konsekvenserna av ett misslyckande. I Skövde, liksom i så många andra kommuner, förstår vi det. I våra verksamheter och förvaltningar görs dagligen insatser för att “rädda varenda unge”. Ett stort, omfattande och viktigt arbete sker i skolan. Skolan kommer för övrigt att under 2014 förstärkas med ytterligare fyra miljoner kronor för att med just tidiga insatser i lågstadiet ge bättre förutsättningar för att alla barn verkligen ska tillgodogöra sig de grundläggande kunskaper och färdigheter, som krävs för fortsatt inlärning. Detta för att nämna något.

Under aftonens sammanträde med kommunfullmäktige behandlades en S-motion om att inrätta s k “sociala investeringsfonder”. Detta är något av en kommunal trend och en teknik för att tillhandahålla medel för åtgärder och projekt kring barn och unga på glid. I korthet är det så att medel fonderas och den som vill använda pengar för något ändamål har att ansöka om dessa. Några ska däremellan handlägga och andra besluta. Vi i Alliansen menar att detta är ett omständigt sätt att arbeta på. Vi tycker det verkar knasigt att, som Helena Dahlström förordade i debatten, minska nämndernas ekonomiska ramar för att istället fördela pengar till en fond, som samma nämnder sedan ska söka medel ifrån. Vi ser hellre att pengarna används direkt i verksamheterna för lärare, fritidsledare och fältassistenter än för att finansiera blankettvändande handläggare i stadshuset.

Det var minst sagt förvirrat när de lokala Socialdemokraternas dynamiska duo, Marie Ekman och Helena Dahlström, skulle motivera sitt förlag om att inrätta sociala investeringsfonder i Skövde. Deras uppfattningar om det egna förslaget gick nämligen minst sagt isär och de båda damerna levererade vitt skilda budskap.

– Det handlar inte om att tillföra mer pengar, sa Helena.

– Vi ska tillföra mer pengar, sa Marie (som vanligt utan att berätta varifrån dessa ska hämtas).

– Pengarna ska användas som projektmedel, sa Helena.

– Vi ska inte jobba med projektmedel, sa Marie.

– Det är bättre att göra något än ingenting alls, sa Marie.

– Jag har aldrig sagt att vi inte gör någonting alls! Vi gör jättemycket, korrigerade  sig Marie sedan i ett replikskifte.

Så istället för att ta fasta på breda den samsyn som råder kring värdet och vikten av tidiga insatser, ägnades tiden åt käbbel om tekniska lösningar för hur kommunala pengar ska fördelas. Det kunde ha varit en både viktig och intressant diskussion, men den lyfte aldrig över golvhöjd. För S-duon var aldrig ens nära att lyckas förklara hur deras förslag skulle kunna tänkas fungera i verkligheten. Socioekonomi är inte det samma som sosseekonomi.