Sorg

I lördags kväll, efter en i raden av alldeles ljuvliga svenska sommardagar, nåddes jag av ett mycket sorgligt besked. Min chef och kollega Gunnel Aho har gått bort i sviterna av en cancerbehandling. Gunnel hade med imponerande och hårdnackad målmedvetenhet och styrka uthärdat den tuffa behandlingen. Min och arbetskamraternas tro och förhoppning var att hon till hösten skulle vara tillbaka på Avenyn 1, Moderaterna i Göteborgs högkvarter. I alla fall på deltid. Beskedet om hennes bortgång var därför för mig oväntat och gjorde mig mycket ledsen. Bara någon dag dessförinnan hade jag tänkt att kontakta henne för att höra hur hon mådde. Något kom emellan och samtalet blev aldrig av. Det grämer och tynger mig.

Gunnel var Moderaternas partiombudsman i Göteborgs stad och chefombudsman i Västra Götaland. Hon hade många års tjänst i partiet bakom sig och hade en tydlig och distinkt uppfattning om hur saker och ting skulle vara och skötas. Hon stod för ordning och reda och såg till att saker och ting blev gjorda och inte föll mellan stolarna. Hon hade pondus och auktoritet och manifesterade den med sin bestämda och karaktäristiska, norrländska dialekt. På partiombudsmannakonferenserna drog hon sig inte för att, när det behövdes, anslå en befriande kritisk ton och osminkat förklara hur något centralt initierat påfund faktiskt krockade med den mer jordnära verkligheten på fältet.

Gunnel var också en mycket gladlynt och social person, som hade förmåga att se de humoristiska aspekterna i olika situationer och sammanhang. Hon hade oftast nära till sitt uppfriskande, medryckande och högljudda skratt. Hon uppskattade kalas och uppsluppna sammanhang. Hon trivdes verkligen när det drog ihop sig till konferenser med många partivänner församlade.

De senare åren, när jag som M-tjänsteman lämnat ombudsmannastolen i Skaraborg för att arbeta i och för partiet i Västra Götalands län, fick jag av naturliga skäl allt mer av samröre med Gunnel. Jag har de senare åren många gånger suttit i besöksstolen i hennes arbetsrum, tuggat vingummin ur skålen på det lilla bordet intill och talat om ditt och datt. Oftast om sådant som berört arbetet, partiet och politiken, men emellanåt också sådant som handlat om avsevärt mer mänskliga och nära ting. Vi utvecklade ömsesidig respekt och förtrolighet, var samtalspartner och gav varandra goda råd. Gunnel var alltid rättfram och tydlig. När jag, under Gunnels inledande behandlingar mot sin sjukdom, fick vikariera som partiombudsman visste jag därför hur hon ville ha saker och ting gjorda. Det var lätt att, som vi militärer säger, “verka i chefens anda”. Gunnel såg också till att, även då hon var inlagd på sjukhus, läsa mejl och höra av sig med kommentarer, tankar och glada tillrop. Hennes bortavaro sågs av henne och oss andra endast som något tillfälligt.

Nu är det dessvärre obevekligt och smärtsamt slutgiltigt. Vi är idag många som sörjer, saknar och framförallt minns Gunnel Aho.

Mina varmaste tankar går till Gunnels familj och hennes nära och kära.

2 kommentarer för “Sorg

  1. Fin beskrivning av härliga Gunnel, Anders. Vi saknar henne. Det kommer verkligen kännas tomt utan henne på kansliet.

Kommentering avstängd.