Stoppa ungdomsbrottslingarna

Jag har sett på SVT:s Uppdrag Granskning och jag är upprörd och förbannad över vad jag har sett. programmet handlar om “Hassan”, en nu 19-årig, notorisk återfallsförbrytare. Hassan har varit brottsaktiv sedan han var 9 år och har nu ett brottsregister som är tjockt som en gammal telefonkatalog. Snatteri, häleri, stöld, drogbrott, trafikbrott och misshandel var några av förseelserna som jag uppfattade.

Hassan har aldrig mött någon egentlig reaktion från rättsstaten. Han har däremot mött vänliga människor från socialtjänsten. Kommunens socialtjänst såg till att han familjehemsplacerades hos en vuxen yrkeskriminell. Han har inte hållits under uppsikt, eftersom det inte är socialtjänstens ansvar. Han har till sist dock dömts till sluten ungdomsvård, där han grovt misskötte sina permissioner och använde dem från att rymma fyra gånger från ett och samma institutionsboende.

Det som skrämmer mig är att Hassan aldrig har mött någon reaktion från rättsstaten. Trots att han har varit stamkund hos polis, socialtjänst, åklagare och domstolar. Han har utifrån svensk lag fortsatt att betraktats och behandlats som ett barn, trots att han under åren har utvecklats till en fullfjädrad livsstilskriminell med ett skrämmande våldskapital och en total avsaknad av empati.

På senare tid har ungdomsbrottsligheten äntligen kommit upp på den politiska agendan. Men ingenting har hänt. Justitieministern har visat en oacceptabel passivitet. Det får inte fortgå. åtgärder måste vidtas och det snabbt och resolut.

Vilka är då åtgärderna? Självfallet måste först och främst ungdomsrabatten slopas för unga återfallsförbrytare över 18 år. Den som är vuxen nog att begå brott måste också anses vara vuxen att ta sitt straff. Likaså måste straffrabatten avskaffas. Den som har begått flera brott ska räkna med påföljd för vart och ett av dem.

Men det måste också till fler verktyg i lådan för att hantera förbrytare i yngre åldrar. Rättsstaten måste reagera skarpt och ingripa resolut när det är tydligt att unga människor är på väg att utveckla en kriminell livsstil. Jag bedömer att lagen om vård av unga är för tandlös och inte tar hänsyn till att unga människor faktiskt är eller är på väg att bli fullfjädrade kriminella. Socialtjänsten har inte heller tillräckligt bra förmåga att hantera detta klientel. Det måste vara en tydligare ambition att tidigt bryta ett kriminellt beteende och att tydliggöra att brottslighet får konsekvenser, även om man är barn eller ungdom. Jag tycker att man borde överväga en särskild lag om vård av unga kriminella som bättre träffar denna kategori.

Det behöver också till fler verktyg i lådan och fler steg i åtgärdstrappan. Individer är ju olika och så också deras förutsättningar. Några få kanske skulle vara behjälpta av ett utegångsförbud från hemmet. För andra, och de är nog fler, vore det mer framgångsrikt att komma bort från en destruktiv miljö och ett förråande sammanhang. Det ska då ske. Att en ung, aktiv och farlig förbrytare skulle kunna dömas till övervakning med fotboja och vistelseförbud på olika platser och tider borde vara en annan möjlighet. Slutligen behöver regelverket för institutionsboendena skärpas. Fullfjädrade och farliga unga brottslingar ska givetvis inte, så som nu, medges någon permission i brådrasket.

Jag tror vidare att ansvaret för vård, övervakning och uppföljning av unga kriminella tidigare ska överföras till staten. Möjligen till Kriminalvården. Möjligen till en för ändamålet inrättad specialistmyndighet. Jag hyser i alla fall inte tilltro till att de kommunala socialtjänsterna är särdeles väl byxade för att hantera unga människor som kraftfullt har eskalerat sitt kriminella beteende. Det är dessutom förknippat med stora kostnader för en kommun att utföra verkningsfulla åtgärder mot unga livsstilskriminella. Det bör vara statens ansvar.

Jag är nu ingen expert på området. Men jag är övertygad om att den rådande låt-gå-mentaliteten i samhällets syn på unga förbrytare måste brytas. Att göra fel måste få konsekvenser. Möts man aldrig av några konsekvenser finns det inga incitament för att sluta göra fel. Givetvis kan alla hamna fel och göra snedsteg i unga år. Jag uppfattar att socialtjänsten i kombination med ansvarstagande familjer lyckas hantera de flesta av dessa. Men i de fall det saknas sådana familjer, det även saknas respekt för såväl lag som myndighetsföreträdare och en kriminell livsstil är under utveckling, då måste något annat till. Detta annat råder det i det närmaste total avsaknad av. Det måste vi ändra på.

LÄNK:

Uppdrag Granskning (SVT) – 18 september 2019