Storskaligt krig i Europa

Blogginlägg

Världen vaknade idag upp till den förfärliga nyheten om Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina. Missiler slår mot Ukrainas infrastruktur. Rysk marktrupp rapporteras ha rullats över gränsen. Människor skadas och dör av militärt våld i Europa 140 mil från Sverige.

I ett tal på morgonen varnar president Putin för ”konsekvenser större än någon av er mött genom historien” om västvärlden ingriper mot den ryska våldtäkten av Ukraina. Det är hot och ett språkbruk som inte ligger Hitlers efter. Vad han menar med det är inte uppenbart men det kan inte uteslutas att han rentav avser bruk av kärnvapen.

Att det är en regelrätt, brutal invasion som vi nu betraktar är nu uppenbart även för Sveriges statsminister. Denne var tidigare i veckan onödigt otydlig i sin beskrivning av det som sker i Ukraina. Jag läser nu att den svenske utrikesministern som väntat fördömer angreppet och skriver att ”Sverige och EU står enade i sitt stöd för Ukraina”.

Tyvärr skaver de förväntade uttrycken emellertid mot de handlingar som företas – eller snarare inte företas – i verkligheten. Den svenska regeringen har hittills ställt sig avvisande till att överföra sådana defensiva vapen som Ukraina bett om att få för att kunna försvara sig mot den ryska övermakten. Tidigare har Tyskland stoppat en leverans av tyska vapen som Estland avsåg att stödja Ukraina med. Detta är oanständigt, uselt och dessutom kontraproduktivt för det egna landet.

I Ukraina försvaras nämligen inte bara en självständig, suverän nation. Där försvaras övriga Europa och den säkerhetsordning som har utvecklats sedan det kalla krigets slut. För den ryske diktatorns anspråk är större än Ukraina. I det territorium som diktatorn anser att det ryska herrefolket är berättigat att behärska till ligger även Estland, Lettland och Litauen. Där ligger de östeuropeiska nationer som under det kalla kriget styrdes av kommunistiska regimer och ingick i den Moskvastyrda Warszawapakten. Där ligger även Finland och Sverige.

Den ryska politiken har under Putin förts med en konsekvent ambition och strävan att destabilisera Europa och efterhand flytta fram ryska positioner och öka rysk kontroll. Det går en linjalrät linje över interventionen i Georgien 2008 via annekteringen av Krim 2014 och dagens storskaliga angrepp. Putins linjal når längre och bortom Ukraina.

Denna insikt borde rimligen leda till att de svenska försvarsansträngningarna ökas och intensifieras. Men också till att frågan om ett svenskt medlemskap i NATO nu förs upp på den svenska, politiska agendan. Varför ska Sverige avstå från att ingå allians med de länder som vi hoppas ska skynda till vår hjälp när behövs? Varför ska Sverige avstå från att ingå allians med länder som man vi har djupa vardagliga, ekonomiska, säkerhetspolitiska, kulturella och historiska relationer med? Sveriges obegripliga utanförskap innebär otydliga signaler och bidrar till onödig instabilitet i Norden. Västeuropa måste nu bygga en hög och taggig tröskel som blir svår och plågsam för den ryska besten att försöka kliva över. Det kräver gemenskap, samling och samordning för att bygga denna. Denna samling behöver ske i EU men också i NATO.

Västvärldens svar på den ryska aggressionen är sanktioner som ska vara ekonomiskt kännbara för den ryska regimen och de olika nyckelspelarna i den. Det återstår att se om dessa kommer att ha någon dämpande effekt på Putin. De förmådde ju inte avskräcka honom från att kasta sin tärning. Möjligen kan de på sikt ändå bidra till att krigsivern börjar ifrågasättas i den ryska ledarkretsen. Särskilt om Ukraina samtidigt når framgång i sitt försvar och förmår att skicka tillbaka ryska angripare i kistor. Då kan möjligen den samlade bilden av ett hopplöst krigsföretag få den ryska stats- och krigsledningen att vackla och istället eftersträva förhandlingar och fred.

Klart är att kriget kommer att få ekonomiska konsekvenser för Europa. Olje-, energi- och råvarupriser kommer att stiga. Det som redan är dyrt för oss kommer därmed att bli dyrare. Europa lär snart också få en våg av flyende människor att härbärgera vilket också är en utmaning som kräver ansträngningar för att hantera. Det är ytterligare, starka skäl till europeisk samverkan. Men det ställer också krav på aktivitet i den nationella politiken för att lindra de ekonomiska effekterna för hushåll och företag i vårt land.

Tappade uppkopplingen