Superonsdagen

Magdalena Andersson (S) hade knappt hunnit väljas till ny statsminister förrän hon fick begära entledigande från detta uppdrag. Några timmar efter statsministeromröstningen meddelade Miljöpartiets båda språkrör att MP lämnar regeringen. Detta då de inte är beredda att styra riket utifrån den budget som riksdagen beslutat om. Den budget som är en produkt av M:s, KD:s och SD:s budgetreservation.

Därmed behöver de 349 riksdagsledamöterna ännu en gång rösta om statsministerposten. Denna votering lär dock bli tämligen odramatisk eftersom V, C, och MP på förhand deklarerat sitt stöd för Magdalena Andersson. Hon lär därmed skriva in sig i Guiness rekordbok som den regeringschef som utsetts flest gånger under kortast tid.

Det finns givetvis inslag i den nyantagna statsbudgeten som måste vara rejält svårsmälta för bokstavstrogna miljöpartister. Att M, KD och SD stryker regeringens post för fortsatt förstatligande av skogen är sannolikt en sådan. Att människor i landsbygden får skattesänkningar på sin nödvändiga bensin- och dieselkonsumtion är en annan. Möjligen skaver det också i miljöpartisternas skinn att större resurser nu satsas på rättsväsendet och på polisernas löner.

Men mest handlar Miljöpartiets ställningstagande, tror jag, om att det nu för ett existenskrig. MP:s miljöpolitik har visat sig vara allt annat än miljövänlig. Som en konsekvens av att MP tillåtits att vara ett regeringsparti kan vi i Sverige inte längre tillverka cement. Energiförsörjningen av de delar av landet som är belägna söder om Dalälven är hotad. Miljöpartiet har kortslutit Sverige. Opinionssiffrorna skvallrar om att väljarna nu har fått nog, lämnar och kilar vidare.

Miljöpartiet har därmed ett starkt behov av att skifta fokus och att distansera sig från sju svåra år av mindre lyckat regeringsansvar. Sannolikt vill MP nu ta över Annie Lööfs (C) just idag övergivna roll som främste blockerare av Sverigedemokraterna. Sannolikt vill MP krama ut det sista ur den krympande väljargrupp som sätter politiskt spel och politisk etikettering framför faktiskt innehåll och resultat.

Magdalena Andersson lär som sagt inom kort väljas ännu en gång. Hon lär då bilda en S-ministär som har att styra utifrån M-KD-SD-budgeten. Detta intill dess att väljarna den 11 september 2022 förhoppningsvis befriar henne och de övriga statsråden från sitt ansvar.

Andersson har nu möjligheten att inte bara vara den första kvinnan på statsministerposten. Hon skulle också kunna bli en regeringschef som faktiskt eftersträvar politisk samling kring de grava problem som Sverige brottas med. En statsminister som söker brett efter politiskt stöd och som med kompromissvilja försöker att få någonting gjort. En sådan ambition skulle underlättas avsevärt av att miljöpartisterna kastat in handdukarna. Den nye S-ledaren tvingas inte, som sin företrädare, närma sig de andra partierna bakbunden av Miljöpartiets olika befängda krav och ultimatum. Närheten till valet kan ju emellertid leda henne till andra, mer partiegoistiska prioriteringar och hellre söka konflikt och konfrontation. Mer av samma.

Att Miljöpartiet nu lämnar regeringen sörjer jag under alla omständigheter inte alls. Partiet borde inte ha varit där överhuvudtaget. Återstår att se om väljarna tycker att partiet ska vara kvar i riksdagen, eller om det är dags för ännu en exit.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.