Släpp hörnstolpen - spela matchen

Jag har medvetet avstått från att delta i de diskussioner som förts av främst moderater om Moderaternas partiledare inför öppen ridå. Jag tycker att den publika torpederingen av Anna Kinberg Batra har varit både ojuste och mycket smaklös. Det har varit sorgligt och tragiskt att bevittna detta mycket ovärdiga skådespel.

Det är därför trots allt befriande att Anna nu väljer att kliva av, för det här var en strid som inte gick att vinna. Jag insåg att upprorsmakarna lyckats göra det omöjligt för Anna att sitta kvar på sin post, när jag på nätet följde presskonferensen om det fördubblade försvarsanslaget. Den kom istället att nästan uteslutande handla om förtroendet för partiledaren. Det politiska budskapet hamnade i skymundan. Så kan man inte ha det. En partiledare kan inte så att säga ”stå i vägen” för sina egna politiska budskap.

Det finns, menar jag, ändå skäl till att vara kritisk till hur Moderaterna har agerat sedan valnederlaget 2014. Jag menar att mycket gick fel innan Anna Kinberg Batra ens hade hunnit väljas till ordförande. Vägen mot dagens kaos (jag väljer att kalla en spade för en spade) anträddes direkt efter valnederlaget 2014. Någon eftervalsdebatt i Moderaterna förekom inte. Än mindre en diskussion om vad Moderaterna skulle vara och åt vilket håll partiet skulle navigera i det förändrade politiska landskapet. Partiet försatte möjligheten att under ordnade omständigheter ta ut en politisk kompassriktning och att utifrån den utse den ledare som behövdes.

Den dåvarande partiledaren Fredrik Reinfeldt lämnade snabbt scenen, men såg ändå till att peka ut successionen. Den 15 november 2014 skrev jag på min blogg ”Jag känner inte Anna Kinberg Batra. Jag utgår från att hon är en kompetent och duktig människa och jag hoppas att hon kommer att bli en bra och framgångsrik ledare för partiet. Men jag tänker inte hålla inne med att jag är besviken på processen för drottningmakeriet. Den är en förvisso välregisserad, men dessvärre mest enkelspårig och förutsägbar. Efter ett val där partiet förlorat 6,7 % av väljarstödet borde det vara tid för eftertanke, reflektion och diskussion. Vilket parti ska Moderaterna vara? Vilka värden, idéer och prioriteringar ska ligga till grund för politiken? Och vilket ledarskap kräver detta?”.

Det politiska förnyelsearbetet i Moderaterna kom därmed, upplever jag, att inledningsvis präglas av vilsenhet och avsaknad av en tydlig riktning och vilja. Politisk förflyttning föreföll stundom ske med blicken mer fästad vid opinionssiffrorna än på själva samhällsproblemen. Partiet lät sig också länge bakbindas av den förfärliga Decemberöverenskommelsen (jag dömde ut den från början), vilken ledde till att väljare ifrågasatte om partiet alls var villigt att söka regeringsmakten. Väljarna straffade Moderaterna hårdast för allianspartiernas ovilja att utmana regeringen Löfvén i riksdagen.

Med ett år kvar till ska partiet nu alltså starta om på nytt och det i brant uppförsbacke. En ny partledare ska utses. Men i oktober ska partistämman också slå fast den politik som partiet ska bära i valrörelsen och som ska utgöra lösningarna på vår tids olika problem. Samhällsproblemen är stora och svåra. Vi har ett framväxande utanförskap där utlandsfödda i hög grad står utanför arbetsmarknaden. Bostadsbristen är omfattande och det byggs i en alldeles för låg takt. Otryggheten breder ut sig och poliserna blir färre när de borde bli fler. Försvaret är tandlöst och tanigt, medan säkerhetsläget försämrar sig i vår omgivning. För att nämna några.

Dessa problem har S-MP-regeringen inte ens försökt hantera. Det är problem som inte heller låter sig lösas med någon gammaldags, socialistisk skattehöjarpolitik. Det är problem som istället måste angripas från höger och med tydliga, moderata värderingar som utgångspunkt. Hinder och begränsningar måste rivas på såväl arbets- som bostadsmarknaden. Arbetslinjen måste ersätta bidragslinjen. Lag, ordning samt inre och yttre säkerhet måste sättas i främsta rummet.

Jag är ännu ovetande om huvuddelen av de nya politiska förslagen och deras innehåll. Men presentationen av det första – det som handlar om att fördubbla försvarsanslagen – gav mig starka förhoppningar om fortsättningen. Sverige behöver moderna, moderata idéer mer än någonsin. Vi behöver övertyga väljarna om det. Då duger det inte att moderater ägnar sig åt att prata illa om varandra. Vi måste samtala med väljarna om våra idéer för att lösa Sveriges olika problem. Vi ska ge Stefan Löfvén en match om regeringsmakten. Därför behöver alla i det blå laget släppa hörnflaggan och börja spela den matchen.